Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1867, sida 2

sin helsning. och åter fortsatte den lilla, nu så lyckliga karavanen sin marsch på den dammiga vägen. Men äfven Rafael gaf sin häst sporrarne, ty blott en kort sträcka skiljde honom från hans mål. Nu hade han uppnätt Pascuas hydda och tyglade ännu en gång sin häst. Ödsligt och tyst låg nu det lilla huset; dörren stod öppen, och han kunde se huru allt låg kringkastadt derinne. Man bade synbarligen äfven här sökt efter tjufgods. Men han lemnade snart de dystra tankarne bakom sig. Detta skulle nu åter blifva hans egendom; — hans barndoms lekplats, och der kanske — Men nej, — Lydia hade misstagit sig. — Juanita älskade honom icke, åtminstone ej annorlunda än som ungdomsvännen, hvilken så ofta burit henne som barn på sina armar. Framför honom på vägen gick en man. De båda stora hundarne sprungo omkring honom. Det var Bertrand; han hade hört hästens hofslag och hade stannat. Rafael hejdade sin häst bredvid honom och hoppade ur sadeln. — Välkommen, sade Bertrand och räckte honom handen, hvilken Rafael hjertligt skakade, — får man då en gång återse dig härute! Jag trodde redan att du nu hade så mycket att göra i staden, att du ej mera kunde tänka på oss. Men hur mår du? Rask och kry, hoppas jag? — Ja, tack; — och hur står det till här? Hur mår Juanita? — Juanita? sade den gamle mannen och blickade hastigt upp, men straxt derefter sänkte han åter hufvudet och svarade: — Bra, Gud ske lof, ty jag ville inte itt något fattades det kära barnet! Men