Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1867, sida 2

ningen —, lastar man möbler och husgeråd på en mängd muläsnor. Det bör du inte tillåta. — Han bortför endast hvad han sjelf har bragt hit, log Rafael, — ty det gamla kan knappt vara värdt transportkostnaden. Låt honom för Guds skull hållas, om vi blott blifva honom qvitt och återfå huset samt jorden. — Nej, mesade Bertrand, — jag måste ha ögonen på honom, ty Desterres kommer inte sjelf hit ut, antingen af fruktan att möta oss här, eller också emedan de redan ha satt honom i kurran. Men om hans uppsyningsman tår fria händer, skall han naturligtvis bortföra rubb och stubb, och vi måste ha ögonen på honom, — annars gör han som han behagar. — Men hur kan jag det? Jag har ju ännu ingen rätt att intränga der. — Min käre Rafael, sade den gamle fransmannen, — du har irrat omkring rätt mycket i verlden, men är ändå bra oerfaren! Man måste taga sig till rätt, och tror du att om jag ryckte den lymmeln uppsyningsmannen på lifvet, han skulle väga att fråga mig om fullmakt eller dylikt? Nej, alla dessa skurkar hafva ondt samvete, och de förtrycka endast den, som böjer sig för dem. — Stig nu in, Rafael; vi ha visserligen redan ätit middag, men jag hoppas att Juanita i alla fall kan bjuda dig något. Men hvar är flickungen? Juanita hade stått i samma rum och vid samma fönster, genom hvilket kulan från Desterres trädgård en gång passerat förbi Rafaels tinning och slagit i väggen. Hon hade redan på långt håll sett de båda männen nalkas, och — huru besyn