Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 april 1867, sida 2

Göteborg den 16 April. F rågan om dödsstraffets afskaffande blef i Lördags behandlad af begge kamrarne, och diskussionen derom var särdeles i den andra af stort intresse. Lagutskottet, inom hvars majoritet vid denna riksdag en särdeles konservativ anda gjort sig gällande, hade tillstyrkt riksdagen att förkasta en motion af hr Bovin om afskaffandet af detta straff, som redan försvunnit ur åtskilliga länders lagstiftning och, äfven der det qvarstår, blifver med hvarje år allt mindre tillimpadt och alltmer betraktadt såsom obehöfligt, ja skadligt och i högre mening rättsvidrigt. Resultatet af öfverläggningarne i ämnet blef, att andra kammaren, med ogillande af lagutskottets tillstyrkan, bortvoteradde dödsstraffet med den ansenliga röstöfvervigten af 103 mot. 53, hvaremot förste kammaren afslog hr Bovins motion, men med den obetydliga majoriteten af en röst (3) röster mot 33) Anmärkningsvärdt är äfven, att de talare inom denna kammare, som uppträdde emot motionen, ingalunda gjorde det principielt, utan endast med stöd af det der gamla välkända skälet, att tiden ännu icke vore mogen. Man synes då hafva god grund för det hopp, att när detta ärende återkommer till förste kammarens behandling, densamma skall icke beröfva vårt land äran alt hafva varit bland de sämre i arseende på lagstifningens humanisering i denna punkt, då det ju i alla fall, äfven enligt motståndarnes erkännande, här föreligger endast en tidsfråga. Att dödsstraffet en gång skall försvinna ur den civilicerade verldens lagböcker, derom synes ingen tvifla; striden, som föres här och annorstädes, gäller hufvudsakligen blott när det skall ske. Af debatten i andra kammaren, för hvilken på ett annat ställe i dagens tidning redogöres, erfar man emellertid, att der finnes åtminstone en principiel anhängare af dödsstraffet, och då denne är ingen mindre person än herr Ribbing, professor i filosofi vid Upsala universitet, kunde man väntat, att dödsstraffet i honom skulle erhållit en sakförare, utrustad med alla de skäl, som at en tänkare ex professo öfverhufvud kan anföras till förmån för dess bibehållande. I stället fick man en oväntadt tydlig inblick i den oreda, som stundom kan förefinnas äfven i ett filosofiskt hufvud. Hr Ribbings hufvudargument synes hafva varit, att då staten är berättigad att uppoffra sina krigares lif för fäderneslandets väl, så må den ock anses berättigad att taga brottslingars lif, för att samhällets öfriga medlemmar må kunna lefva i säkerhet. Med andra ord: staten, likasom den enskilde, är berättigad att värna sig sjelf genom de medel, som för ändamålet äro nödvändiga. Professor Ribbing har dock här gjort sig skyldig till hvad man i logiken kallar en petitio principii. Det är onckligt, alt staten stundom finner sig försatt i den hårda nödvändigheten att blottställa medborgares lif, för att tillbakavisa en fiendes angrepp, då inga andra medel stå till buds; men i fråga om brottslingars bestraffande finnas verkligen andra medel, som göra dödsstraffet obehöfligt, och af statens rätt att i yttersta nödfall blottställa medborgares Hf och lemmar gentemot en fiende följer på intet sätt någon rättighet för densamma att utan tvingande nödvändighet döda en undersåte, låt vara äfven en brottslig undersåte. Såvidt vi veta, sörjer staten för ötrigt, så långt sig göra låter, för att äfven i krigstid beskydda siuva krigares lif. De förses ju för detta ändamål med kläder, föda och läkarehjelp; all öfning, som de underkastas, utgår ju ock på att med minsta möjliga uppoffring af deras lif vinna segern. Vore det möjligt att utan någon sådan uppoffring segra, så ville vi se den stat, som icke skulle skynda att tillegna sig den krigsmetoden. Säkert vore det dess skyldighet att göra det. Det var således en högst olycklig och för hans filosofiska skarpsinne ingalunda smickrande analogi herr professorn sökte uppdraga. Af den omständighet, att staten behöfver postiljoner, och att det någon gång händer, det en sådan i statens tjenst bryter naeken af sig i en backe eller faller för poströfvare, kunde hr professorn lika gerna, med hvårken större eller mindre bevisningskraft, demonstrerat dödsstraffets rättmätighet. Äfven hans öfriga argumenter voro sådane, att de icke förtjenade någon annan tillrättavisning än den qvicka sarkasm, som hr Siljeström riktade mot professorns anförande. När en sak på det sättet försvaras, och det af en man, som dock med rätta i andra stycken förvärfvat anseende som skarpsinnig tänkare, så kan man