Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1867, sida 1

Från Norge. (Korrespondens till Handelstidningen). Christiania den 8 April 1867. Det är skada, att jag ej kom att börja mina korrespondenser några veckor tidigare, ty det mål jag föresatt mig: att alltid aktgifva på och föra på papperet de saker, som upptaga allmänna uppmärksamheten hos oss, föranleder mig att i dag börja med en sak, som möjligen ej längre har nyhetens intresse för läsarne, men hvilken jag måste be dem icke blott flygtigt observera, utan fasthålla, emedan den härstädes efterlemnat ett djupt och varaktigt intryck och hela vår nation är spänd på att erfara till hvilka resultater den kan komma att leda. För enhvar här i landet, som följer med vår politik — och norrmännen ha från hedenhös fått sig tillagd karakteren prokuratorer och politici, medan de sednaste 50 årens sjelfstyrelse i denna så kallade bondestat hos hvar man i stad som på landet väckt eftertankan och intresset för det offentliga lifvet i en grad, som utanför stående ej skulle tro vara möjlig — alltså: för ungefir hela norska folket äro de sednaste par veckornas offentliga uttalanden angående vårt förhållande till den öfriga norden så betydelsefulla, att man just från detta ögonblick skall kunna räkna en ny epok, och sedan man i öfver 20 år låtit sig nöja med diskussioner och teorier, skall man söka bringa hvad en brochyrförtattare nyligen kallat ,, Norges vigtigaste angelägenhet in i det praktiska stadiet. Dem, som vilja ha en klar inblick i norrmännens känslor för sina svenska och danska bröder under de första 30 åren af föreningen, när kapitlet om en närmare anslutning till dessa kom å bane, kan jag hänvisa till H. Lassens förträffliga bok om Henrik Wergelands lif och tidsålder (hvilken äfven varit fördelaktigt anmäld i Göteborgs tidningar), af hvilken ungefär framgår, att enhvar, som blott vågade hysa någon sådan tanke, nästan blef ansedd som fosterlands-förrädare. Den förste, som inom pressen jemnt behandlade iden om de små, spridda, beslägtade nationaliteternas sammanslutning till ett mäktigare helt, var professor Ludvig Kristersen Daa, hvilken fortfarande tillika med regeringsadvokat Dunker och professor Broch uppträda som våra skandinaviska hufvudledare. Då det skandinaviska sällskapet för några år sedan stiftades här istaden, vägrade Dunker, till allmän förvåning, att inträda i detsamma, såsom det sednare uttalades af det skäl, att han ej tyckte om sällskapets amalgamistiska tendepser i förhållande till Sverge. Han utgaf derefter sin famösa bok ,,om revision af föreningsakten mellan rikena, i hvilken han fast och bestämdt fordrar, att Norge ej må bortgifva det ringaste af sina skrifna rättigheter. ,,Det är lillfingret, man måste försvara till det yttersta; räcker man nu det och låter Norge uppgifva något af sitt likberättigande i unionen uti yttre angelägenheter, så tager Sverge småningom hela handen, och Norge förlorar sin sjelfständighet. — — För några veckor sedan framställde Dunker offentligen åtskilliga frågor till professor Broch såsom chef för skandinaviska sällskapet, hvarunder han påstod, att om man sammanställer sällskapets program ,att verka för en närmare politisk förbindelse mellan folken under bevarande af hvarje folks sjelfständighet i inre angelägenheter med vissa af professorns yttranden, så blir den logiska slutsatsen den, att sällskapets tendens egentligen är, ,,att: Norges sjelfständighet gentemot Sverge ej kan bibehållas utan fara att förlora sjelfständigheten gentemot fremmande makter, och att densamma fördenskull bör, uppgifvas, sålunda, att vårt lands sjelfständighet inskränkes till att ensamt gälla de inre angelägenheterna. Dunker begärde nu en öppen förklaring af sällskapets förste direktör, och dennes svar väntades af all. mänheten med stark spänning, men jag måste bekänna, att professor Brochs svar endast tillfredsställde ett ringa fåtal, i det han blott hänvisade till det skandinaviska sällskapets diskussioner, hvilka varit utförligt refererade i allmänna tidningarne. Dunkers konklusion var töljanKRKA KE lifrågasätta att äfven jag kan hafva ef