Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1867, sida 1

ringa del deruti, emedan jag visat er v gen till paradiset. — Och ni, Lydia? sade Ratael hjertligt. — Jag? utbrast den unga flickan och mötte leende hans blick, — jag samlar lagrar hvarhelst jag sätter min fot, och bygger mig deraf bersåer till min bostad. Tänk, min ärade sennor Aguila, om ni hade den olyckan att äga en så orolig maka med ett oberäkneligt antal af vexlande, men alltjemt lika så envisa tillbedjare; hvad skulle ni då göra? Ni kunde ej undvika dueller och beständiga obehag. — Gör er inte sämre än ni är, Lydia, sade Rafael vänligt; — ni skulle förändra er: Jag? — Aldrig, utropade fransyskan hastigt och beslutsamt; — ty då min stjerna en gång sjunker bakom horisonten, då har jag äfven upphört att lefva! — Men skynda nu, sennor, ut till er hacienda! presidenten anförtrodde mig redan i går, att den rättmätige ägaren skulle inträda i sina rättigheter redan under de nästa dagarne. Skynda till er brud. Låt inte den arma flickan vänta längre; det var grymt nog af er att hålla er så länge på afstånd från henne, och dertill för min skull. Jag lemnar emellertid Peru med nästa ångbåt, ty mig drifver samma längtan, som nu borde bevinga edra steg, att återvända i min brudgums armar. — Er brudgum! utropade Rafael öfverraskad. — Min herre, sade Lydia med en förtjusande stolt min, jag ber er ej uraktlåta artighetens lagar. Ni vill väl icke