Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 april 1867, sida 1

— — — —— ifrågasätta att äfven jag kan hafva en brudgum? — Lydia, ni gör mig galen! — Var ej rädd, sennor; — Juanita skall kurera er. larOch ni är förlofvad i Frankrike, mean — — — Jag här i Peru låter hela le beau monde göra mig sin cour, ämnade ni säga icke sannt? Men saken är ej så farlig, tillade hon leende, — och ni måste erkänna att jag här valt mina tillbedjare så, att det ej kan oroa en bekymrad brudgum. Hvarken Benares eller Desterres kunna uppväcka hans svartsjuka. — Och ni har ej nämnt ett ord derom till mig? — Emedan jag hade annat att göra härs skämtade Lydia, — än att tänka på en brudgum, som är tusen mil härifrån. — Men då man talar om trollet står det i förstugan. Vi tala just om Benares och han klifver redan i två steg öfver gatan. Nej, gå inte denna väg, utan genom trädgården; den herrn behöfver inte veta att jag redan så tidigt emottagit ett besök. Han medför åter en underskön bukett. — Skall jag gå genom bakporten? — Ni känner ju vägen, skämtade Lydia i det hon gaf honom hatten och förde honom till dörren, hvilken hon stängde efter honom. Derefter vände hon sig om, gick mot sin fåtölj och dolde med en djup suck sitt ansigte i båda händerna. Sålunda stod hon länge; derute ringde det, — hon aktade ej derpå, — det ringde åter. Slutligen kom mulattskan från Deringceurtg våning för att öppna för den ringande.