Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1867, sida 2

samt synbarligen anade hans belägenhet, — ty hon smålog flera gånger skälmaktigt mot honom, — bidrog ej att göra den angenämare. Slutligen slutades taffeln; Castilla sjelf gaf tecken dertill, ty han hade blifvit otålig att få komma till sitt spelbord, och musikkåren, som blåst taffelmusik, uppstämde nu en sprittande vals, som kallade ungdomen till dans. Naturligtvis måste Rafael bjuda upp sin bordsgranne, och han måste dervid åse huru Lydia, leende mot honom, vänligt emottog Benares, hvilken bjöd upp henne. Spelarne samlades redan omkring borden i sidorummet; korten lågo framme, och Castilla, som hade samtalat med den brasilianske gesandten, ämnade just begifva sig ditin. Från detta ögonblick var han förlorad för det öfriga sällskapet under den återstående delen af qvällen, och han tillät ej heller att någon störde honom derunder; detta var således det sista ögonblicket för öfverste Desterres, om han i dag ville tala med presidenten. Från Franco, som satt tyst och betryckt i en vrå utan att tala med någon, hade han omsorgstullt hållit sig undan. Nu gick Castilla förbi honom, och samlande allt sitt mod sade han med en bugning: — Ers excellens var så nådig att antyda, att ni hade något att säga mig —— — Ah, ja, sade Castilla, som ett ögonblick betraktade honom helt tankspridd, — bra att ni påminte mig derom, öfverste. Jag är öfvertygad om ert nit tör min regering. Ers excellens kan fullkomligt lita på Mig — — — Ocb emedan, fortfor den gamle herrn,