Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 april 1867, sida 2

en linie, hvilken går söder om Flensburg och sträcker sig vidare i vestlig riktning, förblir värnepligten suspenderad intilldess man kommit till något resultat i afseende på afträdandet af slesvigska distrikter till konungariket Danmark. De härför anförda motiverna voro följande: ,, Art. V i Pragerfreden af den 23 Augusti 1866. Art. XIX i freden i Wien af den 30 Oktober 1864. Ofvanstående linie är föreslagen i öfverensstämmelse med resultatet af de vid parlamentsvalen skedda omröstningarne. Vi hafva förut återgifvit det hufvudsakliga innehållet af de tal, med hvilka de nordslesvigska medlemmarne försvarade nämnde förslag, äfvensom grefve Bismarcks och förbundskommissarien general Podhielskijs öfvermodiga invändningar mot desamma. Med undantag af motionärerna röstade ingen för ändringsförslaget. ÖSTERRIKE. Den 6 dennes hafva landtdagarne i Böhmen, Mähren och Krain, som i Febr. blefvo upplösta på grund af det slaviska flertalets motstånd mot Beusts politik i författningsfrågan, åter blifvit öppnade. Beust skall begifva sig till Prag och taga sitt säte i den böhmiska landtdagen som representant för staden Reichenberg. Det heter, att han utsett den ifrige germanisten professor Herbst i Prag till kultusminister för de tysk-slaviska länderna. Äfven chefen för den tyska oppositionen i Mähren, Giskra, lärer hafva utsigt till inträde i ministeren. Bland den slawiska befolkningen i Böhmen och Mähren råder stor missbelåtenhet. TLALIEN. Man börjar att sätta ministerkrisen i förbindelse med det franskt sinnade partiets i Italien sträfvanden att komma till rodret. Det är nemligen svårt nog att finna något annat skäl till den förre ministerpresidenten Ricasolis plötsliga demission, än den yttre europeiska situationen, som nära nog torde hafva omöjliggjort för honom att vidblifva sitt program i den utländska politiken: alliansen med Preussen och Tyskland. Efter Ricasolis afgång lärer det parti, som antages stå Frankrikes intressen mycket nära, med tillbjelp af oppositionen hafva sökt bemäktiga sig ledningen af statsangelägenheterna. Konungen hade först uppdragit grefve Menabrea (som deltog i fredsunderhandlingarne uti Nikolsburg och Prag 1866) att bilda det nya kabinettet, men på grund af hans sons inträftade död har han afsagt sig detta värf, hvarofter Ratazzi, som gäller för den franska alliansens förklarade vän, blifvit uppdragen bildandet af det nya kabinettet. Att preussiska regeringen ansträngt sig i Florens för att bibehålla Italiens allians och vänskap, slutar man, bland annat, af den omständigheten, att preussiske ambassadören i slutet af Mars till prinsarne Humbert och Amadeus öfverlemnade Svarta Örns-ordens insignier i briljanter. FRANKRIKE. Den paniska förskräckelse, som, enligt telegrammer, herrskat på börsen i Paris, vittnar om, att den paus, som inträdt i den luxemburgska frågan, åter blifvit efterföljd af krigiska rykten. En sådan panisk förskräckelse uppstår endast, då en olycka — och i materielt hänseende är ett allmänt krig en stor olycka — inträffar plötsligt och oväntadt. Men är då en panisk förskräckelse vid detta tillfälle väl grundad? Kunde publiken icke långt före detta inse, att freden var i fara? Hafva icke symptomerna härtill på sista tiden till den grad tilltagit, att fredsförhoppningarne betydligt måst aftaga? Då kejsar Napoleon år 1863 öppnade de franska lagstiftande kårerna och gaf dem den sorgliga bekräftelsen på, att Frankrikes ädla sträfvanden för Polens sak misslyckats, så förklarade han sig endast finna en utväg för fredens bevarande, nemligen inkallandet af en curopeisk kongress, som i en rättvisare anda än Wienerkongressen skulle lösa alla vigtigare frågor och lägga grund till en varaktig tred. Hans förslag framkom i form af ett antingen — eller. Antingen skulle man genom fredliga medel åstadkomma en varaktig fred, eller också blefve det en oundgänglig nödvändighet att uppnå detta mål genom ett krig. Sedan detta förslag blef förkastadt, har Europa lefvat i en beväpnad fred, afbruten af krig, som likväl icke uppryckt det onda vid roten. Ingen, som har ringaste kännedom om det franska folket och de napoleonska traditionerna, har kunnat tro, att Frankrike godvilligt skulle finna sig i den ställning, som Preussen och Ryssland genom Frankrikes diplomatiska nederlag i polska frågan beredde detta land. Utan verkan torde icke heller hafva varit de smädelser mot fransmännen, som AAAA —— samt synbarligen anade hans belägenhet.!