Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1867, sida 2

alkaktigt, — att det ännu finns flera lediga platser på ångbåten. — Skämta icke, sade Rafael allvarligt, — ni vet icke hvarthän ni kunde drifra mig. Helt säkert icke till något orätt, sade den unga damen hastigt och betraktade honom nästan förebrående, — men nu får jag mig en straffpredikan, tillade hon leende, då hon genom hvimlet såg sennor Benares långa, magra gestalt styra kosan bort till henne. — Under hitresan undkom jag den värde sennorn i en annan vaggon, och han skall nu göra mig ömma förebråelser derför. Jag försäkrar er, don Rafael, jag vet ingenting mera komiskt än de ömma suckarne från denne Don Quixote, — om jag blott kunde skaffa honom ett rakfat! Den långe, skranglige Benares hade emellertid arbetat sig fram till Lydia, hvilken gissat rätt, ty han beklagade sig bittert deröfver att hon under vägen undvikit honom med afsigt och beredt den lycklige Desterres den ,,himmelska glädjen att resa i samma kupt som hon. Rafael hade emellertid dragit sig tillbaka från den sköna fransyskan och ämnade just begifva sig till en annan delaf salen, ty det gjorde honom ondt att se Lydias skämt med sina tillbedjare, då han varseblef sennor Pertena komma emot sig, synbarligen i afsigt att öppna ett samtal. — Ah, min värdaste bekantskap från landsvägen, skämtade den unge peruanaren, — ni tillåter mig väl att lyckönska er för den lyckade fångsten. — Ni har haft bättre lycka med edra ansträngningar än jag. — Jag vet verkligen inte hvilka ni me