Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 april 1867, sida 2

na församlingsoch associations-rätten, öfver administrationens godtycke och förmynderskap, uppvuxen på ruinerna af kommunernas sjelsstyrelse, kan icke längre förmildras genom hänvisandet till en lycklig och lysande yttre ställning, till en obestridd preponderans i fråga om den internationella politiken, till en afalla erkänd öfvervigt i afseende; på anfallskraft och krigisk ära. Medan en ansenlig fransk här återvänder med outrättadt ärende från Mexiko, qvarlemnande Napoleons förre skyddsling, Maximilian, att utkämpa en ojemn kamp och gå en nästan gifven undergång till mötes, ser Frankrike vid sin östra gräns ett välde uppstå, som hotar att öfverflygla det i yttre makt och inre styrka, och hvars i Böhmen och vid Main skurna lagrar ställt Frankrikes bedrifter på Krim och uti Italien i skuggan. Om ej för annat, så för att hålla anseendet, sjelfförtroendet och prestigen uppe, behöfver äfven kejsardömet en gränsutvidgning, äfven om denna på intet sätt kan blifva en eqvivalent till Preussens väldiga maktförökning. Ett tillfälle dertill erbjuder sig också, i det Holland, utan tvifvel i afsigt att få sitt beroende förhållande till Tyska Förbundet på det ena eller andra sättet upplöst, ingår på underhandlingar om sin andels af Luxemburg afträdande mot en summa penningar. Denna köpetransaktion har emellertid sina betänkligheter. Främst bland dem framstår denfråga, om holländske konungen verkligen är uteslutande egare af den provins, som han gör sig mine af att vilja älja. Luxemburg har under århundraden varit en beståndsdel af tyska riket, och har från år 1815 såsom storhertigdöme utgjort en lem i tyska förbundet. Genom fördraget i London af år 1839 afträddes en del af Luxemburg till Belgien, men detta med tyska förbundsdagens samtycke och mot en motsvarande skadeersättning, bestående deruti att det holländska Limburg i stället gjordes till tyskt förbundsland. Dertill kommer, att det område, på hvilket Frankrike nu spekulerar, omfattar en tysk förbundsfästning, ansedd för ett af de starkaste bollverk i Europa och till största delen garnisonerad af preussiska trupper. Oafsedt nu den rättsliga sidan af saken, hvarom mycket kan sägas både med och mot, kan med skäl frågas: är det väl tänkbart, att den första åtgärd Preussen, efter erhållandet af sin nya magtställning och sin roll som Tysklands beskyddare, skulle vidtaga vore att utan motstånd öfverlemna ett gammalt tyskt förbundsland och ett af Tysklands starkaste gränsfästen i medtäflaren Frankrikes händer? Skulle den segerkrönta nordtyska staten verkligen kunna beqväma sig dertill, dermed utsättande sig för vådan att förlora hela sin vunna prestige och dermed erkännande den Frankrikes preponderans i Europa, som nu är ganska tvifvelaktig? Vore detta möjligt just i den tidpunkt, då Tyskland vaknat till fullt medvetande af sin styrka och tyska folkets sjelfkänsla framträder på ett nästan utmanande sätt mot dess grannar? — Och å andra sidan måste frågas: Kan franska regeringen, sedan hon nu så djupt har engagerat sig i denna angelägenhet, draga sig tillbaka, utan att dermed lida en förödmjukelse, som Frankrikes stolta folk aldrig skulle förlåta Napoleon III — en förödmjukelse, som innebure ett faktiskt erkännande, att det icke längre är Frankrike, utan Preussen, som utgör den ledande magten i Europa? Det ena synes lika otroligt som det andra, och då nu dertill komma rykten om redan i gång varande krigsrustningar på andra sidan Rhen, och då, att döma af alla tecken, sjelfva franska folket denna gång står bakom sin regering, benäget att slå ett slag för sin ,gloire och sitt anspråk att vara ,la premiere nation, så är det icke underligt, att i närvarande stund en allmän fruktan råder för nya krigiska förvecklingar i vår verldsdel. Gevärsfrågan. En representant i riks