Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 april 1867, sida 2

kade kraftigt hans hand. a Men du mår! väl bra, eller hur, excellens? — Excellens — åsna! sade presidenten; vet du inte längre hvad jag heter? Jag har ansett dig vara klokare. — Det var alltid ditt fel, excellens, sade arrieron, som genom det beständiga umgänget med sina mulåsnor hade tillegnat sig en del af deras envishet, — derför har jag också inte hunnit längre än till mulåsnedrifvare. — Och hvem är skuld dertill, he? utbrast Castilla med godlynt hetta. — IIar jag inte mångfaldiga gånger bedt dig komma till mig? Har jag inte ordentligt bönfallit att du skulie öfverge ditt mödosamma yrke och inte drifva omkring på vägarne i damm och hetta? Men, — alltid förgäfves. Arrieron småskrattade och sade derefter i det han nickade: — Vi äro båda två oförbätterliga, excellens, du och jag, det kan inte hjelas! — Och hur står det till hemma? — Ers excellens, sade nu Rafael, som fann det ogrannlaga att fortfarande bevittna detta möte, desto mera som samtalet tycktes vända sig till familjeangelägenheter, — jag fruktar att störa er med min närvaro. Om ni täcktes tillåta, så aflägsnar jag mig nu. — Godt, min käre Aguila, sade den zamle herrn, synbarligen vekare stämd senom de gamla minnen, som hans brolers åsyn uppväekt hos honom. — Ni får msäkta mig. Men jag har inte på länge ett min bror, och det gläder mig hjertigt att han åter sökt upp mig. — Gud gifve jag hade en bror, ers ex