Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1867, sida 3

SJ)ITIVAÅ texten om rockens torm, da L. 101KlIATäde. att ehuru många klädesplagg han under sin skif-J. tesdigra lefnad förfärdigat åt olika folkslag, ständ) och åldrar, så hade han dock icke på 40 år ( färdigat någon kaftan. men åtog sig likväl att göra : Å 1 en sådan, blott han fick en dylik till mönster. Jag höll på att ångra min nyfikenhet och taga ett tyst och sorgligt farväl af mitt på bordet liggande fina 11 riksdalers kläde, medan skräddaren linkade rundt omkring mig med mätbandet. Snart blefvo4 dock mina vemodiga tankar förjagade vid den plötsligt framställda frågan, om hr prosten trodde 1 att gudstjensten skulle gå på tok, om presten uppl trädde i frack eller bonjour i stället för kaftan? Svaret blef ett kort nej, emedan jag blef något dekontenancerad och ville vinna tid för att utgrunda hvad han rätteligen åsyftade med frågan. Skalken lyste ur ögat på skräddaren, då han straxt ; derpå fortfor: det tror icke heller jag. , och då 1 jag begärde få veta hvarpå han bygde denna tro, erhöll jag till svar: ,åh! derföre att Christus hade n kaftan eller byxor när han predikade, och r aldrig hört talas om någon, som predikat han. Att genast fortsätta med ett sådant original i detta ämne, ansåg jag vara mindre väl betänkt, innan jag hunnit, såsom en försigtig general egnar och anstår, rekognoscera min moti 1 I ståndares stridskrafter, och derföre jemkade jag mig utför trappan, så fort skräddaren hunnit t sina mått. Det dröjde dock icke längre än till aftonen förr än jag åter var uppe på den till skråddareverkstad upplåtna vindskammaren, då jag genast öppnade samtalet med att efterfråga hans lesnadsöden, dem han beredvilligt omtalade med ålderdomens vanliga språksamhet, derunder han framställde sina reflexioner öfver seder och förhällanden i de länder han besökt, och ådagalade dervid en så ovanlig uppfattning af hvad han förnummit, att hans berättelse var långt mera lärorik än flertalet af de resebeskrifningar jag varit i tillfälle läsa. Detta första samtal lockade mig att förnya besöket följande aftonen, då L. fick fortfara med att vara den berättande och jag förblef för det mesta en uppmärksam åhörare. Men det började lida med arbetet på kaftanen, så att jag på Onsdagsaftonen beslöt att börja närmare sondera huru det stod till med mannens troslära, och inledde ämnet med en förfrågan om orsaken till hans sällsynta kyrkogång. IHans hittills öppna, intelligenta blick förvandlades genast till en illparig blinkning! med ögonlocken, och hans ofärdiga ben framdrogs såsom pretext för den uraktlåtna kyrkogången. När jag då anmärkte att han gick förbi kyrkan till herrgården på arbete, förklarade han att det var i just sådana promenader på söcknedagarna, som nödgade honom att hvila det der svaga benet om Söndagen. Huru jag än ansatte honom, visste han alltid att slingra sig undan som en ål. frågade honom till hvilken religion han be sig, blef hans svar en motfråga: om jag icke hace sådant antecknadt i kyrkoboken? När skräddaren då märkte något tecken till missnöje hos mig, frågade han genast: ,,Tror herr prosten att Christus verkligen sagt så som det står i Matthei sjette och sjette? Denna fråga bringade mig genast att titta på mina stöflor, medan jag eftersinnade hvad som stod i den vers, som den i hast bibelsprängde skräddaren omnämnde, men så snart denne märkte mitt tillfälliga bryderi, framtog han genast ur sin på bordet liggande väska en bok i fickformat, hvaruti han bläddrade några ögonblick och derefter räckte mig öppen, då jag såg den åberopade versen, men — på engelska språket. I min ungdom kom detta tungomål aldrig på schemat för vår skol; undervisning, men då jag noga nagelfor med hvar, ö ord för sig, erinrade jag mig snart versens inne håll och svarade den besvärlige frågaren, att jag f Hå visserligen trodde att vår frälsare så yttrat sig, ! som evangelisten skrifvit. Nu lossnade åter tungbandet på skräddaren och lika fort som nålen gick äfven hans tunga; så godt jag minnes vill jag här anteckna det hufvudsakligaste af den ordström,: som flödade igenom den öppnade damluckan, och vill försöka att begagna samma verba formalia, , som min på bordet sittande autodidakt använde. Jaså! Ja, ja, jag kunde nog tro det, att herr prosten och jag skulle hafva samma tro i vissa hufvudstycken, för si prosten, jag har varit hos! bå turkar och hedningar, som allihop säger att. di har en Gud, fast di målar ut honom olika; men si ingen är så galen ändå, att han inte förstår att det är något eller någon, som ändå skapat allt hvad di si för sina ögon. Först när jag kom till Frankrike ech kom in i kyrkorna der, så höll jag på att få stryk för det jag inte kunde hålla mig för skratt, när jag såg hur dom der bar sig åt; när jag kom ut på gatan och såg hur folket bar sig åt när de kom ur kyrkan, så blef jag arg på dom, för så bar di sig åt, som nyss hade varif i kyrkan och der visat sig så andäktiga. Men så blef jag van vid det. När jag se var i United States, så blef jag flat när man ville ha betaldt för det jag skulle få sitta och höra på en predikan, som jag i början bra litet förstod; och hvar jag har varit och farit, så har jag alltid erfarit att hvart land har sin sed. Någon slagsreligion ha di haft allestans, men di ha aldrig kommit öfverens med hvarandra uti mera än två saker, och det å att en rår öfver all ting, och hvar och en påstår att hans religion är den rätta. ,Jag, som nu har varit i alla verldsdelar utom i nya IIelland, dit engelsmännerna en gång höllo på skicka mig af misstag, har sett så många religioner, att jag inte anser dem vara annat än en slags nationaldrägt, som man måste taga på sig för att kunna visa sig anständig till det yttre och dölja hur dan. man är till sitt inre. Men det går också med religion som med nationaldrägten, att den ändras och jemkas, och när den blir sliten så ska den lappas och kantas. Och så har diså många slag af religioner så att di ä alldeles som med kläderna; somliga ä beqväma och rymliga som ett par zuavböxor — ja t. o. m. som en skotsk högländares eller besvärliga som Franska gardets björnskinnsmössor om sommaren; somliga å knapphändiga som en negerdrägt eller yfviga som en lappkostym; somliga ä enkla som en chilensk ponsho, då andra å tillkrånglade som en husarofficers uniform. Och så gör di med religion just som med en klädtrasa. Kommer en jude hit så får han inte bli hvad han vill, om han ä aldrig så skicklig, bara för det han ä jude; men bara han säger att han öfverger sin troslära från barndomen och slänger bort den som en snortrasa oeh antar stats-religion, se då, Gud bevars! anses han genast vara en omvänd och bättre menniska, fast han inom sig ger den nya tron en god dag och skrattar åt di åsnorna, som tro på omvändelsen. Min mästare i Rouen sa-, att det skulle ha varit en fransk biskop, som påstod ,att menniskorna fått talegåfvan för att dölja hvad di tänkte, — och så ser det ut. Här afbröt L. sin utgjutelse med insupandet af en väldig pris ur sin näfver-äskja, likasom han dermed ächt sätta punkt för all vidare diskussion i samma ämne; men som jag ansåg mitt embetes värdighet fordra att något näpsa honom för hans frivola liknelser samt äfven afleda hans missledda mening om ändamålet med en förmåga, som Allmakten tilldelat menniskan framför alla sina öfriga skapade varelser, började jag återknyta samtalet sålunda: Min kära L.! Vare det långt ifrån oss att hysa sådana villomeningar. Vi måste taga i betraktande menniskornas ställning ..... Här blef jag tvärt atbruten af L., som synbarligen började blifva otålig och ryckte de i starka jernbågar infattade stora runda glasögonen från HBgevinkeln och lätsande att missförstå mio bör