Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 april 1867, sida 3

kör näsan i backen, just som di va svin, som gingo och rotade i potateslandet. Somliga hoppa och dansa, och di som ska sitta, kunna inte sitta stilla di heller, utan än bär det af framstupa — än ska de opp på två ben, och så ner igen, liksom dockorna på en barnteater. Och det ä inte nog med att det skall vara olika ställningar för hvar religion, utan det skall vara olika ställen också. Somliga ska tillsammans i stora ky-kor — ju större ju bättre — och andra söka ensligheten i skogen. Vet herr prosten det, att en gång råkade vi på en indian, som stod framför en källa djupt in i en skog i Illinois och såg uppåt himlen utan att märka oss, och man kan minsann inte komma i grannskapet af en sådan der brunte utan att bli opsalverad, så framt han inte sofver. Det va säkert att der va mera andakt i den karlen, än det var i en prest, som jag hörde i Göteborg, när jag va i läran, och hörde hur han stod på predikstolen och huta åt qvinfolkena för det di va så utspökade, och jag glömmer aldrig hur jag då funderade på om andakten kunde vara så ytlig, att den kunde fastna i kläderna. Obeslutsam huruvida jag borde låta detta nya utfall få passera oanmärkt, ansåg jag mig dock böra förklara min medtjenares goda afsigt att motverka en förkastlig lyx i klädedrägt, och yttrade derföre: när man går i Herrans hus, bör mahafva mycken takt..... ,Takten! Ja nog skall den vara med — det kan jag nog förstå — men af den hade Per Anders dötva kärringen hå om Söndagen bra mycket mindre i sig än en genompryglad gardisi, när hon slutade sin vers ett par sakter efter sedan orgverket tystnat; men si herr prosten, han sad inte något, och inte geck det till fanders tör det. Nu kunde jag icke underlåta den kosmopolitiske skräddarens obö att afsty Ut vidare samtal, som kunde s honom i nödvändighet att yppa sina tankar i religions-ämnen; men för att något säga, yttrade jag: Vi hafva dock alla en och samme allvetande, allsmäktig och kärleksrik Fade himmelen, ehuru menniskans större eller mindre kännedom om honom alltid blifver en anledning ti!l de olika föreställningssätten om honom, och derföre böra viinbördes meddela hvarandra våra tankar... . Ja, nu hör jag, afvröt mig åter den oefterrättlige vandrande riddaren af synålen, att) herr prosten och jag äro af samma tankar i detta huf vudstycke. Alla relijonernas mening är att bi bringa menniskan kunskap om det Ilögsta väsendet. fast: vi lite hvar försummar relijon ända till dess vi komma i bedröfvelse och anfäktelse, men då är det med den, som jag nyss sa om kladerna, att ju värre oväder det blir. ju mer tar man på sig. Och skada är det att det är så många relijoner, för det kan icke vara mera än en som är den sanna och rätta, fast hvar och en säger att hans är den rätta. Men så många som jag har sett af dem, så har jag inte sett någon som äckt till att dölja menniskornas elaka begärelser, ch derföre tänker jag som så, att vår Herre kanhända säger som gesällen om sillen, när han feck honom stekt i pappe Kläd dig i hvad drägt du vill, så känner jag nog igen dig. Att längre fortsätta fann jag icke löna mödan, utan bjöd god natt och aflägsnade mig. Följande dagen profvades kaftanen och befanns vara förfördigad med konsterfarna händer samt särdeles räl passande en luthersk prestman, ehuru jag, till trots af L:s försäkringar, tror att han i flera hufymdstycken var af annan tanka än jag om den lära mig är anförtrodd att förkunna. När jag sedan frågade honom: hvad är jag nu skyldig er, min kära L.? så erhöll jag till svar: Att lemna mig med min tro ifred och ro. Derrrid förblef hon lika envist, som i flera andra föresatser. Under de fem år, som vi sedan oro i beröring med hvarandra, har jag väl aktat mig att icke låta honom få vara i åtnjutande af den fordrade arbetslönen för kaftanen; hvad han sedan arbetade åt mig tillät han mig dock betala med penningar, och mången lärorik stund beredde mig den okonstlade handtverkaren. När jag kastade de tre skoflarna mull på hans kista och uttalade jordfästelseorden, var det såväl mitt hopp som min tro, att vår kärleksrike frälsare på den yttersta dagen skall räkna denne bland sine trogne efterföljare. Det hade väckt mycken uppmärksamhet inom socknen, att grefve F. anbefallt sin inspektor att föranstalta ett hedersamt graföl efter den ofärdide skräddaren, som visserligen icke ansågs vara fattig, men icke heller var känd för att hafva mera än till sitt nödvändiga behof. Man spärrade upp ögonen och makade vördnadsfullt åt sig, då man fick se herr grefven sluta sig till den lilla likprocessionen så fort den inträdde på stora landsj vägen, men ändå mera steg förvåningen när man sedan fick veta, att herr grefven var förordnad till executor testamenti efter sin torpare. Omkring tvenne år efter återkomsten till hemorten hade. anförtrott i tysthet åt herr grefven att förvalta den summa han under sitt kringirrande lif hopsparat, och, icke nog med att räntorna stärdigt fingo läg. gas till kapitalet, ökade han det årligen med ö verskottet af sin flit, sedan han fyllt sina egna må behof. Åtta år före sin död lät han, under tysthetslöfte, herr grefven uppsätta och bevittna sitt testamente, som äfven på samma vilkor bevittnades af — en qvinna, fra grefvinnan F. Med t undantag af några hundrade riksdaler, var allt det öfriga — omkring 16,500 rdr banko —, donerodt till understödsfond för orkeslösa krymplingar. B: de testamentets gifvare och verkställare hvila ra hvarandra. Hvarje gång mitt öga vändes åt deras hvilorum, är min tysta bön: I Frid vare öfver edert stoft! l (Södermanlands läns Tidn.)