Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 april 1867, sida 2

alla sall inte arbetat, och regeringen sår nog en mängd räkningar på sjukvård. Men let är hennes sak, om hon vill betala dem eller ej. Vi ha ingenting annat att göra in att försätta de arma varelserna i frihet och lemna dem ombord på skeppet, som återför dem direkte till deras hembygd. Kommer ni? — IIar ni er häst med er? — Nej, jag är till fots. Godt, då går jag också! Med dessa ord aftog Rafael sina sporrar och följde monsieur Lacoste utför gatan till ett närbeläget hus, der fransmannen, enligt sin ista, visste att några öboar användes som tjenare. Men i början var saken ingalunda så ätt som de hade föreställt sig, ehuru egarne ej gjorde den minsta svårighet, ty le visste att regeringen i ett dylikt fall betalte ytterst liberalt den utlofvade erättningen. Men de olyckliga öboarne sjelfhade blifvit misstrogna mot hvar och on, som nalkades dem, och att de nu åter skulle öfverlemnas till en annan herre förskräckte dem mera, än det lugnade dem. Dertill kom att det var en fransman, och redan i hembygden voro de ej vana att betrakta denna nation som vän, ty deras estantiska missionärer berättade de förrärligaste historier om dessa menniskors religion och synder samt påstodo, att de kommit till öarne endast för att röfva infödingarne från den rätta Guden. Endast den omständigheten att Rasael talade deras språk och försäkrade dem, att deras landsmän, som voro i det inre af landet, åter skulle komma till dem, förmådde dem ändtligen att följa de båda männen, och Rafael ansåg det nu bäst att