Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1867, sida 2

i afseende på den 4:de förenade sig i hr Indebetous förslag. Frih. Gripenstedt ansåg de tre föreslagna alternativerna skilja sig principielt deri att, då utskottet ej ingår i detaljeradt bedömande af frågan, så ingå deremot reservanternas förslag i detalj, men äfven de skilja sig, i det hr Björck vill besparingar genom nedsättning med en bestämd siffra, hr Hierta deremot antyder indragning af åtskilliga diplomatplatser. För sin del ville tal. bestrida, att regeringsformen gåfve representationen rättighet att behandla specialiteterna af denna fråga. Emot den föreslagna nedsättningen gjorde tal. två anmärkningar, nemligen att förhållandet till Norge derigenom skulle kunna lida och att den skulle bli ansedd såsom ett ogillande af den utrikes politiken. IIvad den förra beträffade, så erinrade tal. hr Björck om ett begånget misstag, i det den till nedsättning föreslagna posten verkligen vore gemensam, enär Sverge och Norge bidraga till hela anslaget propertionsvis, hvadan nedsättning skulle kunna ge norrmännen anledning till missnöje. Hvad beträffade den förra, så kunde man visserligen förneka att en nedprutning skulle innebära ett ogillande, men uttalandet af en personlig öfvertygelse i detta fall kunde icke förtaga intrycket af ett faktum, som inför ILuropa skulle visa sig såsom ett uttryck af ogillande. Tillstyrkte utskottets förslag. IIr De Mare yrkade bifall till hr Björcks reservation med den af honom sjelf gjorda förändringen att höja de 50,000 rdr till 70,000. Deremot ansåg hr Lithner intet skäl att frångå utskottets förslag, isynnerhet sedan hr Björck de facto afstått från den af honom föreslagna nedsättningen. Hr Meijerberg upptog, på sätt II.-T. i går meddelade, till besvarande ett yttrande af utrikesministern att det ifrågavarande anslaget borde förblifva oförminskadt, om Sverge ville häfda sin jemnbördighet med andra stater. Hrr Otterström och Nils Larsson yrkade bifa till utskottets förslag, men hir Ber Carl Ifvarsson till hr Björcks reserva ursprungliga lydelse, den sednare dock med biträdande i 4:de punkten af hr Indebetous förslag och af skäl, bland annat, att man på allt möjligt sätt borde göra besparingar för att lätta bördorna och hindra utvandringen. Om man nu icke kunde göra en nedsättning utan att detta skulle betraktas såsom ett misstroendevotum, så kunde talaren icke förstå, huru man framdeles utan samma påföljd skulle kunna företaga några besparingar. Det vore ett synnerligen farligt prejudikat att låta på sådant sätt binda händerna på sig. Hr Blanche. Jag trodde att sparsamheten skulle bli den nya representationens första offentliga dygd och det troddes så allmänt, men nu ser det nästan ut som det vore ett fel att öfva denna dygd. Flera talare fö ju öppet att hvarje fi t minska utgifterna på cen hufvudtitel vore detsamma som ett misstroende till den chef, hvilken har en sådan hufvudtitel under sin hand, och utrikes statsministern har högtidligen förklarat att han afgår, derest de ifrågavarande 20,000 riksdalerna afprutas å tredje hufvudtiteln. Om så vore, skulle ju kammarens afslag på förhöjning af de 7000 rdr, som äskades på första hufvudtiteln, också vara ett misstroende till den höga personlighet som begärde den. Men hvem skulle våga påstå det? Ingen, och hvad den sednare kan tåla bör en minister också kunna fördraga. Det är bedröfligt att höra en gammal statsman förlora humöret för blott 20,000 rdr. Det är icke från känslan af misstroende, utan från foten af sparsamhetens höga dygd jag bedömer denna fråga. Är man öfvertygad om att ätskilliga höga diplomatiska embetsmän äro obehöfliga i vissa länder, då måste de bort, ty det är ej förenligt med folkets håg och tillgångar, att bereda några af hofvets skötebarn tillfällen att njuta behaget af soligare länder och öka staberna hos främmande suveräner. Man har nämnt de länder, der ministerposterna dels kunde indragas, dels besättas af lägre och mindre dyra embetsmän; men hvad Spanien och Turkiet beträffar, kan jag tillägga ytterligare ett skäl till indragningen. Spanien och Turkiet befinna sig ungefär på samma kulturgrad som de befunno sig för två århundraden tillbaka, och man kan väl då med skäl fråga; hvad har nutidens Sverge med Spaniens och Turkiets forntid att göra? Hvad är det som vårt land skall representera der? Sin bildning som ingen der förstår, eller sin frihet som ingen der begriper, kanske ej ens vill begripa? Men de komersiella angelägenheterna? Nåväl, ha man ej konsuler för dem? Ar det rang eller affärs duglighet som der bör gälla? Men äfven i andra länder har man ofta nog haft föga gagn af dess embetsmän med hög rang. Hur ofta får man ej läsa i utländska tidningar de mest vilseledande uppsatser om svenska förhållanden! Men hur ofta får man se några beriktiganden af dem? Nästan aldrig. Men äfven vid sådana tillfällen, då vårt lands anseende verkligen stått på spel, har man rönt den största likgiltighet hos dylika höga herrar. Jag glömmer aldrig en dag i London sommaren 1551 under den första stora verldsexpositionen. Jag frågade dåvarande svenske ministern derstädes, om han ännu hedrat den svenska afdelningen i kristallpalatset med ett besök. , Nej, jag har icke haft tids rade han kallt. Det var likväl på en tid då behöfde allt deltagande, åtminstone af sina egna söner. Vårt land stod då bokstafligen på schaI votten inom en spetsgård af fyra verldsdelar och fyrtio folk, som der uppträdt i industriell täflan, den enda strid som är Gud och menniskor behaglig. Men vi behöfva icke gå längre än till vår egen industriutställning nästlidne sommar. Flera veckor hade förflutit sedan början af denna vår utställning, innan man i utlandet eus visste af att en sådan fanns. Fanns det då inga medel till honorarier åt personer, som derom kunde skrifva och införa artiklar i utländska blad? Alla äro vi ense derom, att vårt land icke mera spelar någon betydande roll på verldsteaterm, bestämdt ingen afgörande, och det kan vara så godt det. De stora spela icke alltid de vackraste rollerna. Men blir vår roll, såsom utrikesstatsministern låtit oss förstå, betydligare och mer afgörande derigenom att den utföres af personer med högre rang, då blir rangrullan vårt kraftigaste värn, kraftigare än sjelfra vår armå och flotta. Såsom ett bevis på vår högre diplomatis förmåga, vill jag anföra ett faktum, hvilket på detta rum nyligen uppgifvits af ingen mindre person än utrikesstatsministern, nemligen förhållandet med sden der Sverge tillhöriga tomten i ottomaniska rikets hufvudstad. anskönt denna tomt har det förträffligaste läge, har det ännu icke lyckats våra I diplomater, trots deras höga rang, att försälja densamma. Jag är fullt och fast öfrertygad derom att en person helst med ingen rang, en vanlig huskommissionär, skulle för längesedan ha gått i land med denna enkla affär, förutsatt liksväl att han ej behöft använda all sin tid för att j j skicka diplomatiska noter, i stället för bankonoter, från Bosporens till Mälarens strand. Men som, hvilket nog är trovärdigare, vår politiska roll är obetydlig, så måste också kostymen vara derefter, ty blir den ej det, blir den nära nog löjlig, och det är väl ändå något för bårdt för ett land, som väl ändå utfört något godt och stort här i verlden. Lyxen är för staterna, liksom för individerna, precis detsamma hvad perlan är för snäckan, nemligen en sjukdom, och snäckan dör af den.