Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1867, sida 2

— Sennor, vi måste nu ge oss af, ropade tjenstemannen, — lemna det der skräpet. Om det roar er att genomse det så kan ni ju göra det i staden. Ni har rätt, sennor, sade Aguila ehuru ej sinnad att äterlemna det anträf fade bytet, ty han visste ej hvad som se dermera kunde göras dermed, om det föl i händerna på polisen, bland hvilken Desterres säkert räknade flera vänner. — Va god och medtag detta skrin, — och i de han öppnade portföljen, hvilken han änm höll i handen, likasom noterade han någo deruti, stoppade han den helt lugnt i si egen ficka. Tjenstemannen trodde att portföljen va hans egen och gjorde ej någon invändning deremot. Det kinesiska skrinet tillslöt: samt medtogs, och för de tre fångarn hade man emellertid reqvirerat lika si många åsnor med sadlar för atttranspor tera dem till staden. Ingen brydde sig om den gamla mormodern, men tjenste mannen hade beslutat medtaga senno Corona. I detta ögonblick gick Corona, som tyck tes intagen af en synnerlig oro, fram til Rafael och hviskade till honom : om Sennor, jag har förr hört ert namn — jag kan göra er vigtiga meddelanden som angå er! Beskydda mig, — jag ve allt! Rafael betraktade karlen förvånad. Me: innan han sjelf kunde fatta något beslut ropade negressen, som hade lyckats befrik sig från sin munkafle: — Släpp honom inte, håll qvar den gul skurken; — han var mod och vill nu smyg: sig undan! :