Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 mars 1867, sida 2

1356—1857 årens riksdag. Vid denna tid höjdes visserligen anslaget, men som detta på samma sång skedde, med de andra departementen, så tillät tal. sig att fråga, hvarföre man önskat nedsättning på utrikes-departementets stat, när ingen sådan blifvit begärd på något annat departements. Tal. kunde så litet inse, att de politiska förhållandena under sednare tider föranledt förslag om nedsättning, att han snarare måste anse ett motsatt förhållande ega rum, i det vi nu mer än någonsin behöfde vara väl underrättade icke blott om främmande makters beslut, utan, såvidt möjligt, äfven om deras afsigter. Och säge hvad man vill — erfarenheten intygade, enligt talarens mening, att diplomater af högre rang hade lättare h flera tillfällen att förskasia sig underrättelser sådana af lägre rang. — Såsom konstitutionel rådgifvare ville h. exc. ej motsätta sig den föreslagna framställningen till K rörande möjligheten af nedsättning i utrikes-departementets budget. Han ville för sin del taga densamma isamvetsgrannt öfvervägande, men betriflade att några et betydliga nedsättn kunde föreslås. Ivad anginge den af hr Björck föreslagna nedtiningen af 20,000 rdr på expensanslaget, s kunde tal. icke förstå tankegången i en framställning, hvilken på samma gång erinrar om det hinder, som förhållandet till Norge för närvarande lägger emot nedsättningar af tredje hufvudtitelns anslag, men likväl förordar den nämnda nedprutningen. IIvxad sjelfva saken anginge ville tal. erinra, att från detta anslag utgå departementets alla utgifter, utom för centraladministrationen och beskickningspersonalens gager. Beloppet af dylika utgifter kunde aldrig på förhand bestämmas. De bero nemligen ej af utrikesministern, ej ens af K. M:t. d as af dessa medel utgifterna i 2 kningar och sådana kunna icke undrikas, ty länge Sverge vill behålla tt anseende och a sin ställning, måste vi iakttaga häfdvunna bruk, som t. ex. fordrade, att då en dylik beskickning erhållits, måste den med en dylik besvaras. Och det tilltrodde sig h. exe. kunna påstå, att initiativet till dylika beskickningar ej tagits härifrån då det kunnat undvikas. Tal. kunde ej anse den ifrågasatta nedsättningen annorlunda än såsom ett bevis på mindre förtroende, ech om densamma beslötes hade han således ganska tydligt utstakad för sig den enda väg, som pligt och skyldighet uppmanade honom att följa. Vidare sökte tal. visa olämpligheten af de föreslagna indragningarne af vissa diplomatiska agenter, bland annat dermed, att det icke alltid berodde på en stat att sjelf ordna sina diplomatiska angelägenheter, utan att detta vore beroende på reciprocitet. En nedsättning i en diplomats rang eller dess indragning skulle nemligen kunna föranleda och hade föranledt svårigheter, ofta kallsinnighet. Att sammanslå sändebudsoch gencralkonsuls-befattningarne i London vore overkställbart, då den sednare embetsmannen vore fullt upptagen af vården om de kommersiella angelägenheterna. Ingen makt i hela verlden hade tänkt på en sådan sammanslagning. Hvad beträslade förslaget att i Wien anställa en diplomat af lägre rang, så ansåg tal. detta så mycket mindre på sin plats, som vi sedan flere århundraden der haft diplomater af första rang. Man torde invända att dessa fordom voro anställda hos romerska kejsaren. Så mycket kände äfven talaren af historien. Men jemförde man den makt, som romerska kejsaren utöfvade såsom Tysklands öfverhufvud med den ställning Österrike intog, så befunnes denna sistnämnda vara fullt ut lika aktningsbjudande. Visserligen har denna makt nyligen rönt motgångar, men detta rike har dock förblifvit och är en stormakt. Och ingalunda vore det höfligt att genom nedsättning af den der anställda diplomatens rang säga till Österrike, att som det nu varit olyckligt, ansäge man sig icke längre behöfva visa det samma uppmärksamhet som andra stormakter. Den ombildning, som för närvarande pågår i Österrike och som är bygd på mera verkligt liberala grunder än dylika i andra delar af Tyskland, skall också otvifvolaktigt höja detta rikes makt och inflytande. Vidare återförde tal. i minnet, hurusom vår mjnister i Wien, just derföre att han hade rang af envoyE, kunde bli i tillfälle att under de 6 åren efter freden i Villa Franca och till sista krigets utbrott, då all diplomatisk förbindelse mellan italienska och österrikiska regeringarne var afbruten, representera italienska regeringen hos hofvet i Wien. I afseende å holländska utrikes-budgeten nämnde tal., att aflöningen på densamma nu sednast blifvit höjd med omkring 30,000 rdr. I den belgiska budgeten uppginge den egentliga ministerstaten till 877,090 fr., eller omkring 630,000 rdr. En annan omständighet hvarpå tal. lade vigt var den, att de summor som utgå till våra diplomater utomlands ungefärligen motsvaras af det som andra makters diplomater hit införa, hvadan landet i sin helhet ingenting förlorade derpå och allraminst hufvudstaden, der största delen af dessa medel användes; och fann tal. derföre underligt, att en representant från Stockholm väckt förslag om nedsättning i detta anslag. Hr Ribbing påpekade det ringa sammanhang som, enligt tal. åsigt, fanns mellan premisser och konklusion, då man sade sig icke veta huru inskränkningar lämpligast skulle kunna företagas och likväl slutade med att yrka på en bestämd nedsättning i anslaget med 20,000 rdr. Då så litet sammanhang fanns i deras ressonnement, som yrkade nedsättning, kunde man icke, anhängarne af denna åsigt måtte försäkra motsatsen huru mycket som helst, annat än anse deras yrkande såsom ett misstroendevotum. Att detta vore meningen kunde också slutas derutaf, att just denna metod utrikes användes för att uttala ett misstroendevotum. För sin del kunde tal. icke annat än gilla den utrikes-politik vår regering hittills följt och ansåg det af ster vigt, att representationen visade verlden, att äfven hon hyste samma åsigt. Hr Hedlund yrkade på bifall till utskottets förslag bland annat af det skäl, att vi hade historiska minnen att vårda, och att det vore vigtigt för resande landsmän att ministrar med hög rang funnes anställda. Likväl uttryckte tal. den önskan, att diplomaterna mer än som skedde hemsände för oss nyttiga underrättelser om handel, industri och konst m. m., i de länder der de vore anställda, samt spridde en sannare känne dom i utlandet om våra förhållanden. I likhe med flere andra talare uttryckte äfven hr IIedlune sitt gillande af utrikesministerns hittills följds politik. Hrr P. Pettersson, O. B. Olsson och Jön: Pährsson yrkade afslag på utskottets och bifal till reservanternas förslag, den sistnämnde öfver. tygad, att vi icke kunde få någon bättre konung än den vi nu hade, men tillika öfrertygad at konungen mera skulle göra afseende på folket önskningar, ,, blott de för honom blefve mera all mänt väl kända Hr v. Troil ansåg den föreslagna nedsättninger af 20,000 rdr såsom helt och hållet omotiverac och dessutom alldeles tagen på höft. Dertill kon äfven, att den skulle kunna verka ofördelaktig på det goda förhållandet mellan oss och brödra riket, enär Norge redan bestämt anslaget för nä sta år och sålunda skulle komma att få betal mer än norrmännen, enligt det iakttagna förhäl landet, brukade göra. Då ytterligare denna ned: