Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1867, sida 2

stor artighet, att denne skämdes för att stå tillbaka, och den unge mannen inträdde i huset. Men peonerna mäste vänta utanför, ty den öfvermodige svarte ansäg sig såsom egendomsegare och boskahshandlare jemgod med hvarje hvit caballero, i hvars sällskap man naturligtvis ej tålte en dräng. Inne i huset hade det varit en kinkig sak att fasttaga karlen, ty den gamla mormodern satt derinne, och man kunde ej utsätta henne för faran att blifva skadad under det oundvikliga tumultet. Rafael inträdde i det lilla, temligen snuskiga rummet och satte sig på en pall, men han förmådde ej länge uthärda denna väntan. Hans hjerta klappade feberaktigt, sinnesrörelsen förtog nästan hans andedrägt, och han beslöt att så fort som möjligt göra ett slut på detta tillstånd. — Om ni tillåter, sennor, sade han efter en liten paus, hvarunder mulatten gräfde i ett stort väggskåp, hvars dörr han öppnat så mycket att han kunde föra in armen, — så skicka vi folket till corralen för att taga kon; jag har litet brådtom och ville gerna återvända till Lima så fort som möjligt. — Hjertans gerna, sennor, svarade karlen i det han ur skåpet framtog en halffyld flaska; — men först måste vi dricka köpskål. Ni gör mig väl den äran, hoppas jag? — Ja visst, återtog Rafael, ty han kunde icke gerna neka och såg med icke särdeles angenäma känslor, huru mulatten från en hylla nedtog ett par ingenting mindre än rena glas, torkade dem nödtorftigt med en gammal trasa och derefter islog en grumlig dryck, som luktade finkel. (Forts.)