Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1867, sida 2

Den 39:de kongressen slutade den 4 dennes sin tillvaro, och visserligen skall denna kongress i alla tider komma att vara af stor märkvärdighet. Af de mest betydande frågor, som der blifvit afgjorda, är utan tvifvel den rekonstruktionsbill, som i kongressens elfte timme blef lag. Derigenom har en stridsfråga, som nära två år skakat bela landet, funnit sin slutliga lösning. Såsom vi förut yttrat, var det icke just troligt, att presidenten skulle underteckna denna bill; men vi hafva ansett sannolikt, att han åtminstone icke mot densamma skulle inlägga sitt veto; mot förväntan har han likväl den 2 dennes gjort detta. Sedan hans veto blifvit meddeladt kongressen, företogs ny omröstning ölver billen, hvilken — genom långt mera in tillräcklig majoritet — der blef jag. I de skäl, som presidenten anfört för detta sitt veto, påstår han sig ställa sig på fullkomligt konstitutienell ståndpunkt, försvarar som legitima regeringarne i sydstaterna, bestrider kongressens rättighet att ingripa i organisationen af de skilda staterna och yrkar på, att det utom författningen icke finnes någon högre instans än den från folket i de enskilda staterna utgående lagliga makten. Presidenten säger de af kongressen vidtagna åtgärderna stå i den skarpaste motsägelse mot grundsatserna i Förenta Staternas konstitution, hvilka åtgärder endast skulle afse att med ett slag tillintetgöra all den frihet, som är resultatet af århundradens strider mot despotismen. Det torde ligga för öppen dager, huru svagt och oriktigt detta presidenten Johnsons raisonnement är. Så förgäter han, att han sjelf lika egenmäktigt ingripit i rebellstaternas rättigheter, som kongressen. Han bortjagade guvernörer, insatte nya sådane och blan