Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 mars 1867, sida 2

det af Rafael betecknade huset, de stego af och fästade sina hästar. Scipio visade sig i dörren, då han hörde hästtrampet; på gatan, och kände igen Rafael i spetsen för tåget; men han utropade dervid hånfullt: ; — — Då min syster kommer, skrattar hon ut er, sennor! Ni tar fyra man med er för att transportera en ko, som flickan ensam har fört hit från Lima Ni kunde ha besparat er det bråket, och om jag hade vetat att ni tänkte betala så mycket pengar derför, så kunde jag likaså väl sjelf hafva förtjenat dem. — Hvad gör det, sennor, ropade Rafael tillbaka, — vi äro nu en gång här, och om kon går tåligt, så desto bättre. Men då! jag såg henne i går, tyckte jag hon såg ilsken ut. Vill ni tillåta att vi nu hemta djuret? — Ja visst, sennor! utbrast mulatten, — jag ville endast be er vänta ett ögonblick, till dess min syster kommer, ty det är brukligt hos oss att den eller de, som ha fodrat ett köpt kreatur, erhålla en liten gåfva då det hemtas. — Åh gerna, sennor, sade Rafael hastigt, ehuru han helst såg att qvinnan ej var närvarande, då de grepo hennes broder. — Föröfrigt behöfva vi ju inte besvära henne derför, ty jag kunde ju lemna gåfvan till er. — Då tror hon sedermera att jag har bedragit henne, skämtade mulatten, — hon är rasande misstrogen, men måste snart vara här, ty jag har genast sändt en gosse efter henne. Vill ni inte stiga in så länge, sennor? Rafael hade behandlat karlen med så