Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1867, sida 2

ting annat än en tillfällig mani, och att dertill giltiga anledningar mäste ligga till grund. Svenska riksdagen åligger det, under sädana förhällanden, att omsorgsfullt och samvetsgrannt pröfva, huruvida dessa anledningar icke kunna sägas vara lika giltiga sör oss, som för andra med oss jemförliga folkslag. Jag tvekar sannerligen icke att uttala det omdöme, att så är verkligen förhållandet. Icke derföre som skulle från något håll ett hotande språk varit emot oss fördt; tvärtom är det min pligt att erkänna och att intyga, att fortfarande det bästa förstånd och det vänskapligaste förhållande är med alla fremmande makter rådande; och då från vår sida en uppriktig önskan för dessa förhållandens fortfarande bestånd förefimnes, anser jag K. M:t berättigad att nu, lika väl som för två månader sedan, hysa en grundad förhoppning, att fosterlandet oafbrutet måtte få åtnjuta fredens välsignelser. Denna uti Kongl. Maj:ts tal vid riksdagens öppnande uttalade förhoppning är grundad på Dess föresats att icke taga del uti de tvistefrågor, som på mera än ett håll inom Europa redan då hade yppat sig, och hvaraf en del, på ett allt mer och mer betänkligt sätt, ytterligare utvecklat sig. Men den är dock icke annat och icke mera åän en förhoppning; någon försäkran i detta afseende har väl aldrig någon monark, huru mäktig han än varit, vågat uttala. Den eviga freden, — par perpelua — säger Leibnitz — finnes ej förr än i kyrkogården. Så var det i denne store mannens tid, och så lärer det väl äfven vara och förblifva så väl för individerna som för staterna. Väl tror jag mig kunna äga, att någon anledning till direkt misshällighet icke med någon fremmande stat förefinnes, och att jag, min pligt likmätigt, sorgfälligt skall undvika allt, som dertill skulle kunna leda; men andra länders sorgliga, äfven under den oss närmast liggande tidpunkt ådagalagda, erfarenhet bevisar nogsamt, att det icke alltid beror på en stat att sjelf bestämma! den ställning, som densamma, under uppstående förvecklingar mellan andra stater, företrädesvis skulle önska intaga, och att neutraliteten ofta nog kan innebära en icke ringare sara än en direkt inblandning. I alla händelser är onekligen det enda rätta att vara beredd på hrarje möjligen förekommande sall, och att sätia sig i den ställning, att man hufvudsakligen litar på sig sjelf. Med afseende å de politiska åsigter, som af den värde ledamoten uttalats för rande det af honom så kallade allmänna politiska rättslöshetstillståndet, känner jag mig lycklig att icke helt och hållet dela hans uppfattning. Jag tror icke att ett undantag, huru betänkligt och bedröfligt det än må vara, kan anses tillräckligt för att kullkasta regeln. För min enskilda: del vill jag ogerna afstå från den öfvertygelsen, att vi kunna trygga oss vid ingångna traktaters helgd, så vida vi sjelfva uppfylla de af oss åtagna förbindelser, och, — hvilket jag anser som ett oeftergifligt vilkor, — göra oss beredda att sjelfva kraftigt kunna i vårt försvar deltaga. Sedan jag i allmänhet yttrat detta, ber jag att få öfvergå till de närmare formulerade trenne frågor, som till mig blifvit iramställda. Hvad angår den första, har jag redan antydt, att de af K. M:t i tbrontalet uttalade förhoppningar om fortfarande fred voro grundade dels derpå, att Han icke; genom inblandning i fremmande tvistefrågor, ville ikläda sig skyldigheten att deltaga i deras lösning, och dels derpå, att de förenade rikenas läge och deras naturliga gränser icke kunna gifva någon fremmande makt rimlig anledning att utan ett öppet åsidosättande af allt afseende på bestående rättsgrundsatser vilja göra oss något intrång, så länge vi sjelfva förhålla oss fredligt. Grunden för dessa förhoppningar eger tvifvelsutan ännu samma giltighet som då de uttalades. Men throntalet innehåller omedelbart efter den af frih. Raab anförda strof en annan, som dermed nära sammanhänger och är af följande lydelse: ,, Tilidragelser, som vi nyvligen bevittnat, hafva emellertid varnande framhållit den af förgångna tiders ,erfarenhet bekräftade lärdom, att vi för ,uppehållandet af vårt sjelfbestånd böra, näst Gud. i främsta rummet lita nå oss