Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1867, sida 1

YD — 0 — — hans lif. Att de dikter, som alstras af denna känsla, hvilken tyckes ha slagit fastare rötter i skaldens inbillningskraft än i hans hjerta, måste bli i hög grad svärmiska och fantastiska, är teml. naturligt, och de torde härutinnan endast kunna jemföras med Stagnelii sånger till Amanda. Emellertid finner man redan i dem ganska många poetiska skönheter af äkta slag, diamanter af renaste vatten, som måste anslå hvarje läsare med verkligt sinne för poesi, ehuru de äro blandade med det mest, sorslöive Billedvrimmel, för att tala med Lassen, med dunkla fantastiska uttryck, hvari helt visst icke den unge skalden sjelf skulle kunnat lägga någon rimlig mening, om hans tolkning tagits i anspråk. I den ryktbara, men i sjelfva verket föga kända dikten , Skabelsen, Mennesket og Messias, hvilken han utgaf vid 22 års ålder, kort sedan hans erotiska diktsamling väckt en allmännare uppmärksamhet, ser Lassen en poetisk framställning af den verldsåskådning, som Wergeland omfattade från sin tidigaste ungdom till sin död, och anser detta poetiska arbete på denna grund ega ett intresse för läsaren, som den, trots sin storartade anläggning och det sublima och det sköna, som förekomma deri ,,under Dynger af Smaglösheder, eljest skulle saknat. Enligt den Wergelandska skapelsemythen välja tvenne himlaborna andar, Abiriel och Öhebiel, sig boningar i Adams och Evas hjertan, , efter sin Viljes obundne Sind, och förvillelsen framgår ur den härigenom uppkomna tvedrägten mellan det andliga och det lekamliga i den menskliga personligheten och icke mellan godt och ondt, såsom kristendomen påstår, då skalda as kosmogoni icke erkänner något abselut ondt. I följd af andens ,,uforkrienkelige IIerlighed kommer dess ursprungliga, genom nedträdandet i sinneverlden störda ,,Samklang med Verdenslivets Skjönhed og Harmoni att återupprättas, när den befrias från materien, och det utan någon medlares melankomst endast genom dess egen kraft. När menskligheten således har befriat sig jat selvbrudt Vei!, är historiens mål uppnädt och ,, Menneskelivet forherliget til en paradisisk jordisk IYksalighedsstand. Verldshistorien skildrar den andens kamp mot den lägre naturens fiendtliga krafer, hvilken skall en gång slutas genom denna herrliga seger; dessa krafter uppenbara sig å ena sidan i menniskans inre lif, i naturlifvets välde öfver menniskans andliga väsende och å andra sidan i samhällslifvet såsom den råa styrkans makt, eller med andra ord såsom fördom och tyranni. Genomträngd af dessa ider om mensklighetens förmåga att genom framåtskridande i sann kultur, genom utvecklingen af de stora intellektuella och moraliska krafter, som förlänats den i stofthyddan boende anden, bana sig väg till detta höga mål, till ett lif i ljus, i frihet och kärlek, egnade Wergeland sig med brinnande entusiasm och orubblig viljekraft åt sträfvanden, som afsägo att i sin mån befrämja närmandet till detta mål. Han var, oaktadt fantasiens mäktiga och stundom öfverräldigande inflytande på hans uppfattning, dock alltför praktisk i sin hela riktning för att låta denna entusiasm föra sig ins Blaue hinein, eller för att låta den förleda sig till toma spekulationer om verldens reformerande genom honom. Han inskränkte derför sin verksamhet till det lilla land, som ligger mellan Nordhafvet och Kölen, han var patriot ej blott i ord och känsla, utan äfven i handling, han bar högt den norska nationalitetens banör, men han var dock i grund och botten kosmopolit, och det var mensklighetens sanna intressen han trodde sig tjena, då han inom det folk, han tillhörde genom blodets band, uppfyllde, så godt han det förstod, hvad han ansåg vara sin mission. . Iill en sådan uppfattning af Henrik Wergeland foöranledes läsaren genom Lassens framställning af hans personlighet och hans lif, och vi äro fullt öilvertygade, att denna uppfattning är sann. För den, som känner den store norske skalden endast genom hans opposition mot regeringen, hans uppträdande mot Sverge och hans polemik mot sina antagonister, kan Aet ega nyhetens intresse jemte ett annat vida högre att ur detta arbete inhemta med hvilket varr t, outtröttligt och uppoffrande nit han alltjemt arbetade för sina landsmäns väl. Han, som motståndarne icke drogo i betänkande att kalla en ,Raahedens Apostel, torde ha gjort mera för folkbildningens befrämjande in rågon annan norrman. Det var hun som åvägabragte bildandet af sockenbiblioteker, det var han, som väckte det sedermera realiserade förslaget om stiftandet af sockensällskap för ,,Oplysningens Fremme i Landalmuen, och honom har Norge att tacka för en serie förträffliga folkskrifter. Men iännu mera verkade han i denna riktning genem den impuls han gaf, genom det inflytande han både offentligen och enskilt utöfvade på andra, som voro i tillfälle att verka för det stora målet. Äfven i många andra hänseenden framträdde hans fosterlandskärlek och framför allt hans kärlek till landets i ekonomiskt hänseende minst lyckligt gynnade klasser så omisskänligt, att folket i sin ordning slöt sig till honom med varm hängifvenhet och beundran. Han älskade ej blott folket i massa, den enskilte, som sökte hans bistånd, bemötte han som en broder och ansträngde sig till det yttersta genom UUA