litiska och sociala åsigter, småningom lem nade rum för en sansad uppfattning af fri. hetens väsende och samhällets intressen försvunno efter hand det dunkla, det för virrade och det smakvidriga, som förekommit i hans dikter och stört det intryck som dess talrika poetiska skönheter vari egnade att väcka, och hans poesi erhöl en hög grad af harmoni och fulländning af kraft och klarhet. Han hade till sms recensenters stora harm icke velat soga sig efter konstteoriernas och de estetiska reglornas tvång, emedan han i orubblig sjelftillit väntade allt af hvad han kallade Geniets medföde Kultur, och han hade till en viss grad fått rätt, då de fel, son man funnit hos hans sångmö, försvunne af sig sjelfva, och hans skaldestycken kommo att bära allt tydligare en utomordentlig genialitets stämpel. Det är i sanning ett i hög grad intressant fenomen, denna en skaldegenius organiska utveckling, denna process, då det oklara, kaotiska och sormlösa bortfaller likt puppan och han på lätta fjärilsvingar sväfvar upp i de höga rymder, för hvilka han var skapad. Hans motståndare, hvilka, ehuru sjelfva lärjungar af romantikerna, hade behandlat honom ungefär som de svenska akademisterna behandlat Thorild och sednare den nya skolans skalder, som förebrått honom hans trots mot smakens och estetikens reglor och låtit honom veta att man ,,ej är ett snille för det att man är galen, ville ej erkänna att de gamla anmärkningarna ej kunde tillämpas på hans nyare skapelser, utan upprepade dem alltjemt med afseende på allt hvad han skref, huru ypperligt och öfverensstämmande med skönhetens eviga lagar det än var. En sådan förblindelse är desto märkligare, som dessa män voro särdeles utmärkta både å intelligensens och karakterens vägnar. Vi ha egnat hr Lassens arbete en så utförlig anmälan icke blott för dess egen förträfflighet — vi skulle vilja säga dess konstvärde — utan derför att Wergeland både såsom skald och såsom historisk personlighet är vida mindre känd i vårt lard än han förtjenar att vara. Denna o nständighet beror, om vi ej misstaga oss, til en stor del på den ultranorska och stundom antiunionella hållring, som han iakttog under en period af sitt lif. Men då denna, i sin ord ung, berodde på okunnighet om förhållandena i vårt land och fa hågor för den svenska aristokratie is förmenta stämplingar mot Norges unga frihet, och då han säkert skulle ha betydligt modifierat sina åsigter härutinnan, om han ännu lefvat, tyckes det som borde ej de obefogade utfall, hvartill ban gjerde sig skyldig under sin publicistiska period, kunna hindra svenskar från att söka lära känna den store norske skalden och fosterla ndsvännen Henrik Wergeland. ÅA.