Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1867, sida 1

— het. Under denna nödvändiga förutsättning blir satsen en sanning för alla tider, och väl är att det förhåller sig så, ty eljest komme ingen rättvisa att skipas här på jorden åt många ädla och stora personligheter, hvilka, oaktadt de i väsendtlig mån bidragit till fosterlandets utreckling, lycka och ära, dock i följd af missgynnande tidsomständigheter måst uthärda kränkande motgångar och förödmjukelser, varit utsatta för smädelser och förtalets hätska angrepp och slutligen nödgats att tömma den bittraste kalk olyckan kan räcka, då de blifvit misskända af dem, hvilkas vänskap de högst värderat. IIenrik Wergeland kan riknas bland de-stora män, som under sitt offentliga lif genomgått dylika pröfningars skärseld, om det än å andra sidan måste erkännas, att han nästan oafbrutet hos det egentliga folket, åt hvars dels verkliga, dels förmenta intressens befrämjande han egnat sin själs ädlaste krafter, åtnjöt en popularitet, som kan jemföras med den, hvilken några decennier sednare den ädle och varmhjertade Garibaldi skulle åtnjuta i sitt sköna, pånyttfödda fosterland. Redan vid den så rikt begåfvade norske ynglingens första uppträdande såsom författare möttes han af bittra motståndare, som med skoningslös kritik angrepo i tid och otid de förstlingsarbeten, hvilka, huru mycket de än röjde omogenhet, brist på sjelfkritik och en viss fantasiens vildhet, dock äfven vittnade om skaldegåfvor så utomordentliga, att de bort komma hans landsmäns hjertan att klappa af stolthet och hopp. Och då Wergeland, som icke utan skäl ansåg ensidig uppfattning, inrotade fördomar och personlig antipati utgöra de egentliga driffjedrarna ti! de anfall, som riktades mot hans ungdomsdikter, försvarade sig och sin sånggudinna med en ifver och en hänsynslöshet, som stundom erinrade om de gamla vikisgarnes berserkaraseri, var en kamp börjad, hvilken skulle rasa under större delen af hans återstående lis. Denna kamp, som först var af iitterär natur, fick snart en socialt-politisk; den lyriske skalden uppträdde på publicismens valplats och stred der outtröttligt för de idcer, för hvilka hans själ lägade, med de vapen, som stodo honom till buds. Såsom nationalpartiets förkämpe, såsom den ultranorska demokratiens förnämste representant var Wergeland ständigt en skottafla för ett estetiskt doktrinärt kotteris satiriska pilar, och han gaf glatta lag igen, utvecklande i den publicistiska polemiken, men ännu mer i de verkligen aristofaniska farcer, som han tid ester annan offentliggjorde, betydande kraiver, som hans ,intelligenta ant? gonister väl icke hade tilltrott den santasirike lyrikern. En jemforelsevis lugn period inträdde för honom, då han ändtligen upphörde att deltaga i dagbladsstriderna, men den var ej lång, ty när ett par år derefter den gamle monarken, hvars person han med svärmisk beundren och hängifvenhet besjungit till och med under den tid, då han bittert angrep regeringen, trädde i en Maecenas förhållande till den obesordrade och obemedlade skalden, fördömdes denne som en köpt affälling ej blott af gamla fiender utan ock af gamla vänner samt blet — om också blott för en kort tid — föremål för sjelfva folkets misstankar, hvilket dittills afgudat honom. Men Wergeland dog några år derefter, Just då han stod på sitt lifs och sin äras middagshöjd, då hans rika naturgåfvor hade utvecklat sig på det herrligaste. Och då kom dom öfver dödan; man insåg allmänt i hans fädernesland, huru mycket man i honom förlorat, huru stor och idel han var, trots alla sina fel och misstag, och huru han förmått aflocka harpan fullare och skönare toner än någon annan norrman. De mäktiga impulser i ädel riktning, som han gifvit sina landsmän, det ädla, som han velat och verkat, den prägel af äkta genialitet och djup i känsla och storhet, i tanke och håg, som hans sednare dikter buro — allt vittnade till hans ära, och smädelsens hätska röst var förstummad. Genom det gamla Norges hela land, öfver dalar och fjell gick en djup suck af smärta, när Henrik Wergeland ej var mer. Flera författare ha sedan dess sökt att göra Wergeland rättvisa, att skildra hans om skald och medborgare, hans själsutveckling, kamp och sträfvanden, men ingen har förstått så väl att fälla en rättvis och opartisk dom öfver den store döde liksom öfver hans motståndare och tadlare, som förf. till den bok, hvilken vi härmed anmäla. Lassen har varit fullkomligt vuxen sin svåra uppgift. Han har uppfattat klart och sannt den norske skaldens egendomliga väsen i alla dess momenter och skiftningar. Han har studerat Wergelands personlighet med en innerlig, ehuru långtifrån blind kärlek; den genialitetens glans, som i så hög grad utmärkte densamma, har lika litet kommit honom att förbise dess fel och brister, som strålljuset kommer astronomen att blunda för solens fläckar, och derföre finna vi de förra lika noggrannt framhållna i detta arbete, som de sednare äro upptagna på solkartorna. Liksom så många andra poeter uppträdde Wergeland först såsom erotisk lyriker. men han skilde sig från flertalet af