Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1867, sida 2

k tas ur sadeln. Med möda bibehöll han jemnvigten och tyglade det förskräckta djuret så vida, att han hade det i sin makt; men det skyggade tillbaka och ville ej gå framåt. Rafael kände ej någon synnerlig lust att uppehålla sig längre än nödigt var i denna särdeles illa beryktade trakt. Vi serligen hade man ej under de sista veckorna hört omtalas något rån härstädes, ch det tycktes sem hade den allmänna äkerheten vunnit genom den kavalleripiket, som, enligt presidentens order, tid efter annan patrullerade här. Men platsen var så öde och aflägsen, och bakom de låga lermurarne kunde bofvar ganska väl hålla sig gömda och med eldvapen lura på en ensam resande, utan att sjelfva upptäckas. I alla fall ville han se hvad som hade skrämt hästen så mycket, och i det han tog en revolver i högra handen, tvang han slutligen hästen att lyda och åter gå framåt vägen. Han behöfde icke söka länge. Midt på den dammiga vägen visade sig en stor blodpöl, som han under sin föregående tankfullhet ej hade märkt, och enst blodfläckar förde till venster mot den närmaste muren, ofvanpå hvilken han äfven tydligt kunde urskilja de hemska spåren Ett ögonblick såg han sig obeslutsam omkring på vägen, ty just här var det svårt att försvara sig mot en större öfvermakt. Men ingen mensklig varelse kunde upptäckas, och om ett mord verkligen hade egt rum här, så var det troligt att mördarne redan för längesedan hade begirvit sig bort, och att han således ej behöfde frukta något ar dem.