Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1867, sida 2

han uttalar som fransman, och hvad han anförer för att komma den kejserliga regeringen på lifvet. I det första afseendet torde han hafva en stor del af franska folket på sin sida; i det andra står han temligen isolerad, äfven der hans kritik kan anses slående. Om det närvarande tillståndet i Europa skulle hålla sig eller än vidare utveckla sig i samma riktning, såsom fallet varit alltsedan Bismarck började spela den förnämsta rollen, skulle Thiers hafva rätt deri, att det förra tillståndet vore att föredraga framför det nuvarande. De mindre staterna hafva fullkomligt förlorat det värn, som förr förefunnits i traktaterna, under det den princip, enligt hvilken nationaliteten skulle läggas till grund för en ny territorial indelning af Europa, så skamlöst förtrampas, att det icke för de svagare förefinnes den ringaste garanti för en fortsatt existens. Frankrike har proklamerat nationalitetsprincipen, men har hittills varit ur stånd att bringa denna princip till inuders. Italiens enhet förmörkas af blodbaden i Polen, och den nämnda principen har lidit nytt afbräck genom Nordslesrigs införlifvande med Preussen. Till och med hvad Italien angår, har principen icke fullt kommit till utförande, och italienarne lefva ännu på half krigsfot. Men Frankrike skall helt visst icke gå in på, att det närvarande tillståndet blir varaktigt; derom vittnar dess beslut att anskaffa en armå af omkring en million soldater, och af detta skäl förfelar Thiers anfall på nationalitetsprincipen hela sin verkan. Ty det är icke från denna princip, utan från dess ringaktande, som farorna komma. Om en tid kommer, då hvarje folk tryggt kan lefva siit eget lif, skola de stora krigshärarne försvinna af sig sjelfva, och den nya principen skall blifva ett långt kraftigare värn för de mindre stater, som enligt densamma upprätthållas eller skapas, än de traktater, som i sinom tid blifva trampade under fötterna. Det finnes ingen politisk id, som mera tilltalar det franska folket, än att vara de svagares beskyddare samt att försäkra Frankrikes inflytande genom en allians med de befriade nationerna. Naupoleon III har upptagit denna idt, och det franska folket är öfvertygadt om, att detta icke är skrymteri från hans sida. Han har icke gripit till vapen för denna princip sedan 1859, men han har förfäktat den öfverallt, och han fick den erkänd vid freden i Prag. Thiers åter betraktar Italien som en makt, hvilken skulle stå i ett till hälften fiendtligt förhållande till Frankrike; men i detta afseende hyser det franska folket icke den ringaste fruktan. Likasom många andra statsmiin tror Thiers ett allmänt krig vara nära förestående; men i ett sådant fall skall nationalitetsprincipen just vara Frankrikes styrka. På motsatta ssvidan ställer Thiers Ryssland och Preussen; men det är hufvudsakligast nationasitetsprincipen, som framkallat spänning I mellan dessa länder och Fraukrike. Om Polen icke vore, så kunde Frankrike i I många frågor framgå tillsammans med Ryssland; men franska folket vill icke söfvergijva Polens sak. Franska regerinIgen synes icke hafva velat inlåta sig i svaromål på de frågor, som Thiers framtällde. Rouhers yttranden kunna rent af sägas hafva varit ett förnyadt upprepande saf kejsarens trontal. Det märkligaste, Åom hittills är kändt om den debatt, som suppstod med anledning af Thiers interpellation, synes vara ett tal af Ollivier, som hvilket Köln. Zeit. yttrar: lan började med betraktelser öfrer folkens och I Frankrikes intressen. Ilan sade, att ,.det för folsken endast finnes en princip, rättvisan, och Franky rike måste försvara denna princip. IIVad fördragen angår, så måste man akta dem, så länge de bestå. Fördragen från år 1515 voro fördenskull länge Europas karta. De hafva likväl småningom blifvit sönderrifna, och kanonerna vid Sadowa hafva slutligen slitit dem i stycken. Dessa fördrag förefinnas icke mera, och man må lyckönska s dertill, ty de buro absolutismens stämpel, hvart . man äfven måst afsky dem, — — — — — — Hr Garnier-Pagis har sagt, att Bismar verk icke skall hafva varaktighet. Men det skall icke blott fortfara, utan äfven vexa till. Vi äro nära aftonen af den dag, då Nordoch Sydtyskland skall nära förbinda sig. Hvad hafra vi att då företaga? Jag påstår, att denna fråga är den allvarsammaste, som blifvit uppställd. Det gifves , Jen politik, som man kan medgifva. Man eger ingen rättighet att sö det Frankrike skulle vara förödmjukadt. Om så hade varit, kan jag icke forstå annat, än att det skulle hafva dragit sitt svärd, för att försvara sin ära. Man hade säkerligen icke en minut uppskjutit detta. Jag tillåter icke, att man säger: Vi afvakta intilldess vi blifva beredda. Nej, det vore då för sent. Andra säga, det vi borde draga fördel af det missnöje, som förefinnes i Preussen. En sådan politik skulle stärka Tysklands enhet och icke vara oss till någon nytta. Men det gifves en annan politik. Man måste utan arrigre-penscer, utan oro, men med förtroende antaga ett verk, som icke är riktadt mot oss. Man måste öfvervaka Preussen, som mer och mer närmar sig Ryssland; man måste under alla omstän? ee CT Re fm AM