Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 mars 1867, sida 2

ann sig. Detta — så yttrade han — kan redan erisas genom den lag, som om några dagar skall öreläggas lagstiftande församlingen, och i hvilcen man sätter i fråga så storartade rustningar, tt man aldrig i Frankrike förut sett några sålane. De öfriga makternas hållning antyder äfen, att de med stora bekymmer muvise framtiden. sterrike, ehuru så väl i behof af lugn, förökar och corganiserar sin arme; Italien, som så länge föratt Europa i oro, men nu sjelft sträfvar efter ro, våller en stark arme på benen; Ryssland, Spanien, Skandinavien, Syd-Tyskland, till och med det f hafvet omslutna England rusta, emedan alla motse en nära, fruktansvärd storm, Hvad Preussen angår, så ville han icke omnämna denna makt, enär den genom sin utomordentliga militäriska maktställning gifvit närmaste anledningen till dessa allmänna rustningar. Orsaken till allt detta vore att söka i det allmänna utbredandet af den S. k. nationalitetsigcen. Men har tagit Förenta Staterna, som vunnit så stor utsträckning och som snart skall blifva ännu mäktigare, till mönster och framställt detta som en fara för Europa, hvilken fara likväl icke är för handen, enär 3,000 mil skilja dessa länder från hvarandra. Thiers är naturligtvis en energisk motståndare till nationalitetsprincipen. ..... Förr — så fortsatte han — har principen om den europeiska jemnvigten ledt staternas öden. Man hade då icke trott att någon stat skulle vinna öfverrigten, och såväl Ludvig den XIV som Napoleon I hade icke kunnat motstå de koalitioner, som ställt sig emot deras id6er om verldsherravälde. Då har man respekterat äfven de mindre stater, hvilka förlorat sin förra glans, säsom t. ex. Holland, som förlorat sitt välde på hafvet, och såsom Srerge, som en gång haft sina trupper ända in i Wiens portar. Denna gamla politik har utgjort Frankrikes storhet, under det de nya principerna framkallat rörelsen till förmån för Polen och bemödandena för Italiens enhet. Men man respekterar icke mera den gamla politiken, och sakernas ställning har derför blifvit så allvarsam, att hela Europa råkat i oro. Thiers ville naturligtvis icke underkasta detta någon närmare pröfning, men han sade sig behöfva lagstiftande församlingens hela välvilja och fullkomliga understöd . ..... En dag — förmenade han — skall efterverlden fordra sträng räkenskap af oss samt göra oss ansvariga för de vigtiga tilldragelser, som nu förberedas. Thiers kastar nu — under ett tal, som upptog 112 timme — en återblick på de sista årens händelser och kommer så till det sista kriget. Här yttrar han, liksom Bossuet om Cromtwell, att en man funnits — en djerf minister, som hastigt ville göra Preussen stort . ..... Bismarck — så fortsatte han — har under sista året fullt riktigt bedömt ställningen. Han har förutsett att Österrike endast hade hälften af sina stridskrafter till sin disposition, emedan den andra hälften var sysselsatt i Italien. I intet fall kunde utgången hafva ett för Frankrike lyckligt resultat: det hade behöfts blott ett ord, för att förhindra detta; ty em Österrike segrat, å hade tyska förbundet kunnat återställas till fördel för sistnämnde stat. Detta skulle icke varit så illa, som Tysklands återställande genom Preussen ...... Då nu Preussen segrat, så har i tre fjerdedelar af Tyskland enheten blifvit återställd. I Tyskland råder till följd deraf endast en lidelse: man vill icke mer tillåta att en tum af Tyskland blir angripet. Thiers återupprepar här att, för att förhindra sådana resultater. Frankrike endast behöft säga ett enda ord, och detta utan att ändock göra sig skyldigt till någon arrogans. Man borde sagt till Italien att det skulle verka för tyska förbundet, och Italien skulle blifvit lugnt. Hvad Österrike beträffar, så hade det naturligtvis antagit detta vilkor, ty dess egen välfärd berodde derpå. Hvad Preussen angår, så skulle det icke fört något krig, emedan det ståt ensamt ...... Lagstiftande församlingens önskar var visserligen freden, men ingen feg och egoistisk fred, icke endast Frankrikes, utan äfver Europas fred. Thiers förmenade. att om regeringen fört ett sådant språk, så skulle lagstiftande församlingen hafva ställt alla resurser till des: förfogande. Visst folk hade — så hette det vi dare — den politiken, att man borde ansluta sit till Preussen för att vinna Rhen; de hoppades på eventualiteter, hvilka möjliggjorde detta. Rege ringen kunde icke hafva någon sådan politik, t) den vet att Preussen är mäktigt. IIuru betänk. lig ställningen är, bevisas af förslaget till armåön. reorganisation. IIvilken är nu den närvarande ställningen? Thiers kastar nu en blick på saker nas tillstånd i Tyskland och förmenar då, at Preussen med sina allierade räknar 31 millione innevånare; det nordtyska förbundet är en illu sion, ty konungen af Preussen har den militär: och diplomatiska makten i sina händer, och bud geten för hvarje soldat är högre än i Frankrike Preussen har utomdess utmärkta gränsor, isyn nerhet vid Then och Main. Det eger Mainz, son Napoleon I kallat Europas nyckel, och i hän delse af ett nederlag kan man draga sig tillbak: mot Mainz och Coblentz. Såsom sakerna gestalt: sig i Syd-Tyskland, synes den militära enheter snart blifva fullständig, och Bismarck begär de snara konstituerandet af nordtyska förbundet, fö åstadkommande af en militärisk allians med Syd staterna, hvarigenom en akt af 40 millione innevånare skall befinna sig vid Frankrikes grän ser. Österrike, som är nästan helt och hållet rui neradt, söker rekonstituera sig. Man måste ön ska att det lyckas, emedan det nya Tyskland el jest äfven skall bemäktiga sig Österrikes tysk: provinser. Thiers ville icke tala om den orientaliska frå gan, trots dess betänklighet, och ehuru den i hög sta grad intresserar Europa. Han fäster endas uppmärksamheten derpå, att Konstantinopel i Cza rens händer skulle höja Ryssland till Europa första makt och uppfylla Napoleons ord, at Europa inom femtio år skulle vara ryskt eller re publikanskt. Härefter bekämpade Thiers ideen om nationali teternas konstitution, och enligt hans uppfattnin; ville det endast sundt menmskoförnuft till att fatt: vigten af det turkiska rikets upprätthållande. Ha: sade sig visst icke hafva någon särdeles smak fö Turkiet, utan hyste nämnda åsigt endast och alle nast derföre, att turkarne nu en gång innehad Konstantinopel. Thiers hänvisade derefter på lor Derbys åsigt att turkarne alldeles icke voro störr barbarer, än de som ville ersätta dem — — — Enligt Thiers har Frankrike händelserna i si hand; det måste ställa sig i spetsen för de intreg sen, som äro hotade. Den närvarande freden bord användas, för att utföra detta. Frankrike har in