förda, så mycket heldre, som omsorgen för vår förnämsta näring fordrar att ej tillstyrka någon Atvärd, som med fog kan befaras ytterligare komma att trycka dess af flerahanda orsaker redan nog svåra ställning, Denna pröfning har dock ytterligare gifvit styrka åt utskottets åsigt, att motionen, långt ifrån att vilja ålägga jordbruket en ny skatt, endast sträfvar att befria detsamma från en ojemnhet i bördor och från åtskilliga andra issförhällanden, som af hvitbetssocker-tillverkPug konstlade uppmuntran måste blifva en följd, samt att således endast genom dess antagande jordbrukets verkliga fördel kan på ett biljiet och rättvist sätt tillgodeses. Det bör nemliur vigte. att motionen icke ifrågaskild beskattning af hvitbetssocker. n utöfver hvad andra likartade närinutan endast en sådan, som någorlunda nie, som denna gar I motsvarar det skydd eller den pre näring åtnjuter i följd af den höga tullen å utländskt råsocker. Genom en dylik skatt les nåringen en i jomnlikt förhällande med vära Ö sockerraffinaderier, men fri från en sådan o den anses erhålla ett särskildt skydd, medis rakt att stegra priset å sin vara med samma belopp, som den nu till statens fördel erlagda tullen å råsocker utgör. Med någon kännedom om vilkoren för hvitbetsodlingen är det likväl lätt insedt, att endast en mindre del af Sverges jord kan för densamma göras tjenlig, och genom skattefrihet för tillverkningen af hvitbetssocker ile sålunda denna redan af naturen gynnade jord erh ett stort privilegium, en verklig premie. Här, såsom alltid, gäller deck den regel, att ett privilegium för en näring ej kan medgifvas utan på bekostnad af andra, och hycm som skall betala det Från hvilken synpunkt man än vill söka svaret, gifver dock detta vid handen, att kostnaderna komma att uppbäras i främsta rummet af det öfriga jordbruket, såsom vår förnämsta näring. Det är nemligen bekant, och har äfven i flera yttranden blifvit anfördt, att hvitbetsodlingen för sin framgång ver rik tillgång på såväl arbetskraft som kapital. I följd af sin skyddade ställning skall sannolikt hvitbetsodlingen förmå förskassa sig dessa båda hufvudvilkor för sin produktion, om äfven i följd af den stegrade efterfrågan till stegradt pris, men i samma mån måste de likväl dels undandragas, dels äfven fördyras för det öfriga jordbruket, som således under samma pronktionsvilkor i öfrigt, som förut, får dyrare köpa sitt behof af både arbetskraft och kapital. Den med hvitbetor odlade jorden skall stiga i värdle, i söljd af det genom skyddet stegrade värdet af dess afkastning, men den öfriga jorden skall deremot talla i värde, emedan dess nettoafkastning måste förringas, i samma mån den nödgas högre betala de båda ofvannämnda förnämsta vilkoren! för sin produktion. Att, slutligen, jordbruket likasom landet i sin helhet måste äfven ytterligare tryckas genom de ökade skatter, som af hvitbetsodlingens fortfarande skyddande blifva en följd, torde vara lätt insedt, och skall äfven af utskottet längre ned närmare antydas. Såsom skäl för afslag å motionen har äfven blifvit anfördt, att i vår allmänna hushållnings intresse såväl odlingen af hvitbetor, som sockertillverkningen deraf böra ostörda af någon beskatt-, ning få utveckla sig, och med anledning deraf! torde mot hvad ofvan blifvit yttradt den invändning göras, att den rika vinst, landet af denna nya industri måste skörda, äfven skall komma: jordbruket till godo, att de stora kapital, som derigenom qvarhållas i landet, snart skola göra tillgången deraf ymnig, och således jordbrukets produktion underlättas och förhöjas. Utskottet e känner, att en dylik invändning kan vara berättigad, men likväl endast under förutsättning, att denna näring utvecklar sig fritt, med stöd af blott sin ecen lifskraft, sin egen produktiva förmåga. Om sålunda genom odling af hvitbetor besparas oss utgiften till utlandet för råsocker, så kan denna odling visse n vara en stor fördel och gifva en hög lyftning vårt nationella välstånd, men detta likväl endast på det vilkor, att denna nya produktion gifver, sedan alla kostnader derför bl vit afräknade, en verklig nettobehällning, och en större sådan, än man vunnit af den derigenom till en del undertryckta spanmålsodlingen. Förmär produktionen at hvitbetor gifva en sådan behållning, så kan man ej finna något skäl, hvarföre n ej skulle bära upp sig af egen kraft, och allbart vågar utskottet anse det vara, att om denaa behållning endast kan vinnas genom ett 1. gil så be ade premium, som skattefrihet under forttarande hög tull på den utländska varan, så hör denna produktions uppmuntrande betraktas gasom en nstionel förlust, emedan man derför qvalt en näring, som blomstrade på egen sjelfständig grund, och låtit en annan uppväxa, som endast genom best på hela nationen kan upprätthållas. Utskottet kan af det här anförda ej d annan slutsats. än att, ur synpunkten af landets el sörkofran, den nya, här berörda näringen betraktas såsom en verklig vinst endast i det fall, att den förmår utveckla i bestå under en beskattning, som ställer rv med andra likartade näringar, och att särdeles jordbrukets välförstådda intresse tyckes fordra, att ej en del af vår jord förlänas ett prisom den öfriga delen, redan med bördor , svårigheter hårdt belastad, nödgas i dubbel: r betala. Utskottet önskar likväl få uttäla den åsigt, att det genom skattefriheten beviljade premium för inhemsk råsockertillverkning endast foga skulle kommy9 att tillfalla hvitbetsodlingen. Ty om äfven denna skulle till en början få njuta detsamma, och under dess inflytande i belydligare mån förmå utvidga sitt område, så måste dock snart den :0 konkarrensen mellan odlarne j åter nedtrycka hvitbetans pris till det nörnah, som bestämmes af produktionskostnaden, och vinsten af premiet sålunda stanna hos sockertillverkningen. Det är äfven denna industri, ej odlingen at hvitbetor, som motionen åsyftar att ålägga en I passande beskattning, och denna kan ej anses anmi nat än billig och rättvis, då den öfriga sockerindustrien redan genom tullen erlägger en betydlig afgift till staten för den råvara, den bearbetar. Utskottet har vidare tagit i örvervägande den meningen, att, ehuru den begärda beskattningen är till sin grund rigtig och i framtiden torde befinnas oeftergiflig, så bör den dock ej nu komma i fråga, emedan den skulle förqväfva en losvande i fr näring, till stöd för hvilken åsigt man anfört exempel från Frankrike och Preussen, hvilka länd tt att skydda sin tillverkning af hvitbetssocTr MH 1N9.—2