Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1867, sida 2

hans afsgt,måtte han hafva ändrat tanke, ty han vände sig plötsligt om, sade: God morgon, Antonio! och lemnade Uuset. Antonio var ensam. Han hade icke ens märkt kaptenens besynnerliga beteende, utan gick fram och tillbaka med korslagda armar. Det var andra tankar, som uppfyllde hans hjerta, tankar, hvilka, hitimtills undanträngda af ungdomligt öfvermod och äregirighet, dock utkräfde sin rätt i det afgö unde ögonblicket. Ian tänkte på sitt barndomshem — på moder och syskon. Han såg på sin klocka; — han hade knappt märkt att kaptenen lemnade rummet. Det återstod ännu en hal timma till den bestämda tiden, då han skulle bryta upp. Ilastigt framtog har papper och skrifdon för att skicka en helsning hem, och då hans hjerta dervid flög hän till de älskade och nästan glömde det förtviflade vågspel, som förestod. hade det blifvit helt vekt, och då Antonic afslutade brefvet stodo tårar i hans ögon Men detta var det sista tecken till svaghet som den visserligen unge, men beslutsam: me mannen visade. Han strök lockarne tillbaka från pannan, och dervid skakade han äfven tårarne ur sina ögon, derefter afklädde han sig ända till gördeln, tvättade bröst och ansigte med kallt vatten. kammade och ordnade omsorgsfullt sitt hår likasom till en parad, klädde sig derefter, tog sina pistoler, påsatte nya knallhattar, spi ände sabeln om sig, påtog sin mössa, tände en ny cigarr och kastade ännu en flyktig blick omkring sig i rummet, som visade spår efter den genomsvärmade natten. Men nu hade han ej tid att ordna det, ifall han ens hade tänkt