Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1867, sida 2

— Vår? log Rafael. — Ingalunda fö; stt gå i borgen för er, min värde sennor Men hvartill alla dessa ord? Ni ser at damen hyser samma äsigt som jag ocl först önskar se ett bevis på att ni verk. ligen är berättigad till denna åtgärd, hvars välmening hon ej kan misskänna. — Då beklagar jag verkligen att jag besvärat er onödigtvis, sade Pertena kall och uppreste sig från sin stol, — ty jag hade ej anat att en dylik betänklighet skulle uppstå här, hvarest allt skulle vidtagas för att förhjelpa sennoritan till s n rätt. Det gällde här endast att finna bofvarnes spår, för att föranleda icke allanast polisen utan hela staden att i det a fall intressera sig för den sköna bestuln a. Men då hon sjelf vägrar att emottaga detta fullkomligt oegennyttiga intresse, kan n:. turligtvis ingenting invändas deremot, och hvarje vidare åtgörande i denna sak hänskjutes nu till den vanliga, formella fortgången. Lydia ångrade redan nästan att hafva tillbakavisat fremlingens synbart välvilliga tillmötesgående. Men det var endast för ett ögonblick. Ater betraktade hon misstroget hans gestalt; hon svarade ej ett ord, och då äfven Rafael bugade sig kallt och formligt för Pertena, återstod honom ingenting annat än att stoppa in sin annotationsbok och taga afsked, hvilket han äfven gjorde med iskall höflighet. Han ville ej inne i rummet visa huru fatalt detta oväntade tillbakavisande, och derjemte i Aguilas närvaro, var för honom, men ute i förstugan bet han tillsammans tänderna, och hans panna lade sig i dystra veck öfver de hotfullt rynkade ögonbrynen. Detta tecken till vrede un