Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1867, sida 2

100C1. — — Någonting dylikt åtminstone, menade Lydia, — och det vore kanske icke rådligt att uppgifva alla de grunder till misstanka man eger, emedan man icke vet med hvilken man talar. — Det är förträffligt! log Rafael; — ni tycks verkligen hafva fattat en god tanke om våra förbållanden. Men så illa är det likväl icke, hoppas jag. Låt mig framförallt först höra hvilka misstankar pi fattat, så skola vi sedermera rådgöra. — Ja, mycket är det egentligen icke, sade Lydia förlägen, — men dock tillräckligt för att öfvertyga mig att det ej var vanliga tjufvar. Den, som höll mig, hade en fin, hvit hand och bar ringar. Handen var liten och nästan mjuk, således ej van vid kroppsarbete, manchetterna voro fina och snöhvita. De måste hafva tillhört en man, som spelar en roll i det vanliga lifvet; ja, tillade hon skämtsamt, det skulle till och med icke förvåna mig om han sjelf förr varif på besök hos mig och hade lemnat mig något bevis på sin beundran, för att sedermera sjelf åter afhemta det. — Det vore icke illa, log Rafael, — och visserligen inte omöjligt, men var