Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 mars 1867, sida 2

ste: brukade sälja här. Deringcourts mäste känna honom. — Och hvad ha de stulit från er? — Nästan alla de smycken, som jag erhållit här, alla mina kontanta penningar och det, smärtsammaste af allt, en liten maroquinask, i hvilken jag förvarade några för mig kära bref. Tjufvarne ansågo den troligtvis som ett nipperfodral, annars hade de väl icke medtagit detta för dem värdelösa föremål, och likväl ville jag heldre hafva förlorat allt det öfriga. — Hm, sade Rafael tankfullt, — jag är öfvertygad att polisen, isynnerhet i detta fall, skall uppbjuda allt för att komma tjufvarne på spåren, ty det är en hederssak för Peru, och det har knappt någonsin förekommit att man begagnat karnevalen till ett sådant skurkstreck, men låt oss likväl efter haud anställa våra ofterforskningar. — Och negern? -IIufvudsaken är att polisen får veta att rånet föröfvades af hvita och negrer i förening. Men yppa ej er upptäckt af den fina handen med guldringarne; det kunde vara möjligt att man — — — Då visade undseende, skämtade Lydia. — Som ni behagar kalla det. IIar poisen en gång fått ett bestämdt spår, och föra efterspaningarne till ett resultat, så kan man ej draga sig tillbaka. Angående mjölkflickans bror, hvars adress ni måste afla mig i dag, skall jag emellertid tala ned Bertrand. — Rider ni åter ditut? frågade Lydia ned en skalkaktig blick. — Troligtvis icke så snart, svarade Raael lugnt, — ty jag väntar att Bertrand