Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1867, sida 2

blir hans exempel lika förbindande som hans d. Nu har dock han i afseende på sabbater och tider, som sagdt, intet bud gifvit; men, såvidt veta, firade han med största noggrannhet de tider, som funnos bland hans folk; han för I ingen af dem, utan han var hvar dag utaf tiden uti templet och lärde. Således finnes, ligt min uppfattning, hos honom intet stöd att amleta emot de förevarande dagarnes helighålnde. Man har vidare citerat några ord af Paulus, i han varnar för as ljande mellan dagar och sar: men en hvar, som med uppmärksamhet list h satt sig in i Pauli lära, vet att dessa ord fva ensamt tillämpning på den omständigheten, t fråga hade uppstått, huruvida de från hedenmen till kristendom omvände skulle bindas unr det judiska ceremonialtvånget i afseende på n gudstjenst; för öfrigt säger ju aposteln, såsom k här anfördt blifvit i sammanhang med det cirade, att den som skiljer mellan dagar, han gör it st IIerranom. j! slutligen har man citerat reformatorerna och ras, särdeles Juthers ifver emot de i den kaIska kyrkan förekommande många helgdagarne. var och en, som rättvist vill urskilja och döma, st dock, att det icke var emot många tillfällen 1 ordets, evangelii predikande, hörande och be-i! agnande, som den store reformatorn ifrade, utan et var emot dagars firande till helgonens ära, varigenom ibland folket uppkom en sådan förrring i de religiösa begreppen, att helgonen slutgen dyrkades mer än Gud; men ingen lärer välj ilja kalla de nu ifrågavarande helgdagarne för elgondagar. Här har visserligen blifvit sagdt, tt Jungfru Marim Bebådelsedag vore en fest till melruns ära, så är dock icke århållandet; et r sestmer en dag, på hvilken till Kristi ära preikas öfver den första punkten i vår 2:dra trosrtikel. Likaledes har Ännandag Jul blifvit kal: id för en helgondag, derför att den bär Stefani amn i kalendern; men man behöfver blott slå pp erangeliiboken, för att se att evangelii-texten ör den dagen har ingen beröring med Stefanus, huruväl till hans, såsom det första blodsvittnets, ninne episteltexten läses. Likasom jag således ke finner något spår eller tillstymmelse till helonadyrkan i dessa dagars heligbållande, så finner ag det icke heller fullt rättvist att för deras inragande anföra Luthers auktoritet; ty aldrig har en store mannen sagt, att det någonsin blefve ör mycket af offentliga tillfällen till Guds al i i rde. Men fäster man dervid tillbörhat aålsecnde H egagnande. Man har ock ifrägasatt huru amandagarne på le tre stora kyrkofesterna uppkommit i den kristna yrkan. Och den förste värde talaren har till och ned förklarat deras uppkomst hafva haft sin grund ti förhållanden, som vid tidräkningen inträffat. sag bekänner, att jag icke kan säga när och burn le uppkommit, men jag tror att man, utan all ärd apparat, kan helt enkelt förklara deras uppcomst uti en naturlig böjelse att fira de trenne tora vår Ilerres äminnelsefester med någon större olennitet än de hvar sjunde dag återkommande : ndagarne. Och jag förklarar mig öfvertygad att innu samma känsla fortlefver bland folket, så sarm, att om än en lag kunde utkomma, sådan åsom den föreslagna, så skulle kyrkorna hallas ippna, folk samlas dit och gudstjenst firas ändå vå dessa dagar i alla Sverges landsändar. För öfigt har jag af den förda diskussionen fått det inryck, utt meningen med förändringen inners i len att till arbete på dessa dagar kunna drifva len stora delen af svenska folket, som lefver af: sina händers arbete. Man har visserligen sagt, itt srihet kunde ju ändå gifvas till gudstjensta besökande, men då arbetsgifvaren singe full laglig rätt att till sina arbetare, om de önskade bevista rudstjenst, säga: Nej! i dag skolen I gå till mina ikersält, i mina fabriker; så är lätt insedt, hur stor den verkliga friheten i detta fall blefve för vår egentliga arbetsklass. Slutligen har motionären påpekat, hurusom å nom dessa sex helgdagars indragning tid till vapenösningar skulle beredas för det nya landtförsvar, sem rganiseras. Det må sc så ut! Men tror motionären, att kraft och duglighet till fosterlandets försvar så uteslutande beror på exercis, att man för den skull bör inknappa på tillsallena att höra och behjerta Guds ord och i dess ljus uppfatta och med dess kraft stärka sig till fullgörande af lifvets pligter, såsom familjemedlem , och medborgare, så fruktar jag, att han gör ett misstag; jag menar annars. att den svenska fosterlands en och hjeltemodet skurit sina skönaste lagrar i de tider, då Sverges folk tog det budet: ,.Israels folk! hål dina högtider på fullt allvar och då våra hjeltekonungar, i spetsen för sina armöer, böjde knä på slagfälten och sjöngo psal-. mer nätterna före bataljerna. — Jag yrkar bifall till utskottets betänkande. Her Östman, Magnus Svensson, Hedenyren och Kolmodin yttrade sig mot motionen. Hr Rundbäck sökte att på historisk väg v det Söndaven och andra helgdagar firats af de första kristna församlingarne samt erinrade, att oaktadt engelsmännen med stor noggrannhet iakttogo sabbathens helgd och athöllo sig från allt arbete, hade de icke derför blifvit fattigare. Hr Nils Andersson från Wermland instämde i det slat, hvartill hr Siljeström kommit, och vore deraf hans ståndpunkt till frågan klar. Frih. Ahlströmer respekterade deras känsla som motsatt sig motionen, men ansåg dock, att en och annan af helgdagarne kunnat borttagas. Med återremiss vunnes ingenting, hvadan talaren föreslog, att kammaren skulle lägga utlåtandet till handlingarne med förklaring att den läte vid utskottets afstyrkande bero. Hr Per Nilsson i Espö instämde med motionären och fästade uppmärksamheten derpå, att det alltid och ötverallt berott på lagstiftningen att bestämma hvilka dagar, som borde såsom helgdagar firas. Man kunde för öfrigt lemna dem, som det ville, frihet att såsom helgdagar fira dessa dagar; men tvånget borde borttagas. I ett afseende skilde han sig från motionären, i det han nemligen önskade att midsommardagen skulle vara en festdag, men icke på samma sätt som motionären, hvilken velat borttaga gudstjensten på den dagen, emedan den icke vore en verklig tidsdag folket utan gudstjenst. Man borde så ställa till, att den, som ville, kunde fira denna högtidsdag i den herrliga naturen, och för den som ville fira den i kyrkan skulle inga hinder deremot uppställas. Hr Siljeström: Det är icke ovanligt att, då förslag väckas till ändring i gällande kyrkoordning, de som förorda dylika förslag beskyllas för att vara motståndare eller rentaf hysa fiendskap mot religionen, men oväntadt var det i sanning att höra något dylikt insinueras af en så upplyst medlem af svenska statskyrkan som den, hvilken nyss yttrat sig; och något annat har man svårt att underförstå, då han med nog mycken pathos uttalt sig mot syftet af motionärens framställningar och såsom en slags motsats härtill framkallat minnet af våra hädangångna stora konungar och deras varma nit för religionen. Ej mindre oväntadt var det ock att höra det han, såsom föröfrigt i dylika fall visat sig ej är ovanligt, velat begagna utvägen att om möjligt göra f gets angare förhatliga genom suppositioner, egnade utt kasta skugga derpå, såsom t. ex. den att arbetsgifvarne skulle endast kunna vilja trycka sina arbetare och tjenare med arbete, men visst icke vilja medgifva dem att så till religiös uppbyggelse använda någon tid, som möjligen icke genom ovilkorlig lag vore dertill anslagen; — vidare, att N dd amana nan andact avch allanact UUI112.