Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 mars 1867, sida 2

en långvarigare ofverlaggmng. Med 101 röster mot 29 äterremitterades utlåtandet i syfte att erhålla en närmare utredning al frågan. — — — —— Öfrerlägoningen om indragning at åtskilliga helgdagar. ; Andra kammaren, (Vorts. fr. N:o 57.) I I: Crafström förundrade sig icke, att motionen mötte motstånd, då den skulle bedömas af personer, som, utan att hafva nkt öfver ämnet, ) vuxit upp i en mot motionen stridande åsigt, och, hvilkas känsla till följd af vanans makt fann dess syfte motbji dande. Men när förståndet fått verka ; ( 1 i t dj på känslan, skulle denna fråga såsom så många andra nog vinna framgång. IIrr Jonas Jonasson och O. B. Olsson talade emo: motionen, och br Ocklind sökte vederlägga hr Siljestroms bevisning. Mera utförligt yttrade sig dock i detta hänseende p hr Lithner. Då det icke lärer kunna väntas atten prest inom kammaren skall utan att yttra sin åsigt låta förevarande fråga afgöras, hoppas jag så taga i anspråk kammarens välvilliga uppmärksamhet för en stund. Jag vill börja med den förklaring, att jag för: min del ingalunda betraktar den sak, som är i fråga, så, att jag anser kristendomen eller den Lutherska kyrkan komma att stå eller falla med eller utan de ifrågasatta helgdagarnes indragning. , Men jag har den öfvertygelse, som jag genom nägon akigifvelse på historiens vittnesbörd inhemtat, att man i fråga om religiösa eller kyrkliga reformer bör gå högst varsamt tillväga, d. v. s. att, man först då bör skrida till sådana reformer, när desamma af den allmänna tanken och rösten ibland ett folk äro bögt och allvarligt påkallade. Ur den synpunkten tror jag att mera afscende bör tillmätas la utskotiets åsigt, än några talare här synts, böjda att tillmäta densamma. ! I likhet med utskottet är jag af den öfvertygelse att bland svenska folket — jag menar här, den egentliga allmogen — finnes ett så verkligt. djupt och allvarligt behof af tillfällen till Guds! ords hörande och betraktande, att man der ingalunda räknar för ett obehörigt tvång den ordning, som på de ifrågavarande dagarne manar till gqudsjenst, och ej heller såsom förlust dessa dagars! användande till ordets begagnande. Det må vara möjligt, att i de större städerna förhållandet är annorlunda, ehuru jag personligen af den ersarenhet, jag har under en nära 10 års presterlig tjenstgöring inom hufvudstaden. tror motsatsen. IIvad åter vidkommer den delen af städernas befolkning, för hvilka dessa dagars bibehållande; kanske är motbjudande, så synas de ieke så mycket af nu bestående ordning genera sig. att man för deras skull bör vidtaga en lagstiftningsåtgärd, som otvifvelaktigt af mängden utaf det svenska; folket skulle anses såsom ett bevis på religionsliknöjdhet hos deras lagstiftare. Jag väntar mig den invändningen: Detta är blott en fördom hes massan. Må så vara — men jag frågar då: Är det lämpligt att i en tid, som högt prononcerar hvarje menniskas rätt att i religiösa ting följa sin egen öfvertygelse, vilja med lagstiftningsåtgärder i detta fall någon tvinga? Hvem skall här vara den domaren, som skall framstå och säga till en annan: Din tro är fördomens, men min är upplysniogens, och derför skall du vika för mig? Eller har jag måhända icke fog för mitt antagande att ibland allmänheten finnes en sådan opinion, som jag här sagt. Lätom oss då se på förhållandena sådana de verkligen äro. Jag menar att man skall nödgas medgifva, att knappast under någon föregående tid yppat sig ett så stort behof af andaktstillsallen som just nu. Ifrån alla våra landsän höras ju rop och spörjes ju tillopp till hvarje le, der Guds ord läses, predikas, betraktas. det nu för att förvisa detta behof till att söka sin tillfredsställelse på arbetsdagarne. som de nu ifrågasatta helgdagarne skola indragas? I så fall fruktar jag likväl, att den ärade motionärens beräkning af en genom indragningen vunnen arbetsvinst af ej mindre än 15 mill. dagsverken för år kommer att icke realiseras. yMVIvelartigt mötes jag bär af den invändningen: Detta yppade, så att säga extra ordinarie behof tillfredsetälles icke genom dessa offentliga ; officiella gudstjenster, som den statskyrkliga ordningen bjuder på. Jag är dock nog lycklig att lefva i den åfvertygelsen. att när och hvarhelst Guds ord enkelt och rent, i enfald och kärlek, utan partisinne och utan annan afsigt än ett red4 ligt strätvande för medmenniskors uppbyggelse varder förkunnadt, der blir ock folkets religiösa behof tillfredsstälut med den kyrkliga ordningen, och just derför finner jag ej skäl att minska de tillfällen till offentlig andakt, gudstjenst, predikan och bön, som den närvarande ordningen stadgar. Bland de talare, som här uppträdt till förmån för motionen, har synnerligen den förste fästat min uppmärksamhet. Jag beder derfore kammaren ursäkta mig, om jag tager en ytterligare stund i anspråk, för att tå helt hastigt belysa och bemöta, så godt jag kan, åtskilliga punkter i denne talares anförande, helst den historik öfver ämnet, som han framställt, kan för mången synas fullt riktig och tillfredsställande, eburu den för mig är allt annat än det. att göra sin historik rätt grundlig har den ärade talaren gått tillbaka ända till Gamla testamentet och derifrån citerat det tredje budet med de orden: Sex dagar skall du arbeta, men på den sjunde skall du hvila. Vi hafva annars lärt oss, att det tredje budet lyder: Tänk på att du helgar hvilodagen-, ehuruväl de ra orden i den lagen omedelbart efter de sistnämnda förekomma såsom en förklaring. Jag hade annars icke föreställt mig att den talare, som började med att förklara, det ban allenast ur förnuftets synpunkt såge förevarande ämne, skulle vilja tillmäta så stor auktoritet åt den bibliska urkun; den, att han bygger sin uppfattning på citater ur I bibeln. Det har dock gått honom, såsom det gemenligen går när man slår upp den boken för att leta sig stöd för en tillfällig mening. Man finner stöd, om man citerar den, men man föred manhanget. hvari citaterna stå och hö i Men eftersom frågan nu en gång är kommen in på det gebitet, så må vi se till, huru sig med ci