Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1867, sida 2

ning, för att låta nästan dränka sig a den öfvermodiga ungdomen på gatorna. Det var allt, som Bertrand kunde utverka denna dag, och det var äfven tillräckligt, ty om franske konsuln verkligen åtog sig saken, kunde han äfven förlita sig på att han skulle genomdrifva den För öfrigt var konsuln här i sin goda rätt ty han behöfde endast fordra at regeringen att de skulle straffas, som verkliger hade begått en förbrytelse, och att mar befriade dem, hvilka så länge och rättsvidrigt hade blifvit qvarhållna som slafvar. Detta var den klaraste sak i verl den. Bertrand begaf sig från konsuln direkte till Deringcourts hus, ty han hade lofvat denne att; intaga sin middag hos honom, när han kom in till staden. Detta var visserligen i dag förbundet med svårigheter men, min Gud, hvad skadade i värsta fall några skålar rent vatten! Sälunda lemnade han sin häst qvar, der han hade ställt ir honom, och begaf sig till fots till den temligen aflägsna Calle de Valladolid. Han uppnådde torget utan synnerliga äfventyr. Han gick tvärs öfver detsamma och ämnade nu taga af in på den till Calle de Valladolid ledande gatan, hvarvid han först sökte smyga sig under den första till höger belägna balkongen, för att taga en öfverblick af gatan. En viss terrängkännedom var verkligen nödvändig denna dag för att passera de serskilda gatorna. Men knappt hade han satt foten under balkongen, förrän han for tillbaka med ett Sidosprang, hvarvid han tappade hatten och uppnådde nära midten af gatan, ty med ett förfärligt brak och dån tycktes