Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1867, sida 2

specielt Frankrikes rätt att vid krigets början besätta de distrikter, som skulle erhållas till ersättning. Vid krigets slut skulle annexionen stadfästas genom en folkrättslig traktat. Men grefve Goltz fann kejsaren ännu mera kall och tillbakadragen än förut. Så ofta den preussiske underhandlaren talade om Hheingränsen, ledde kejsaren straxt samtalet på Venetien. Grefve Bismarck måste således tro, att kejsaren antingen verkligen icke hade andra planer än på Venetien, eller att han önskade hafva helt och hållet fria händer. Straxt efter det kongressplanen strandat, i Juni 1866, öppnades verkligen äfven förhandlingar mellan Wien och Paris angående afträdandet af Venetien till Frankrike. Den stora allmänheten fick veta resultatet först genom ett telegram den 4 Juli, omedelbart efter slaget vid Sadowa, men det är allt skäl att antaga, det resultatet redan var vunnet före krigets början, samt att grefve Mensdorsf och hertigen af Grammont redan den 12 Juni undertecknat Venedigs eventuella cession till Frankrike. Så stodo sakerna, då kejsar Napoleon skref sitt bekanta bref till Drouyn de Lliulys, i hvilket han framställde den franska politikens program med afseende på Italien, Preussen, Österrike och de tyska mellanstaterna. Under sjelfva kriget förändrade Frankrike icke sin hållning. Först sedan fredspreliminärerna i Nikolsburg voro undertecknade, framkom keisaren med önskningar om kompensation, hvilka synas varit föranledda genom den nationella förbittringen i Frankrike, hvilken var så stark, att regeringen då måste undertrycka flera af pressens organer (t. ex. Courrier de dimanche) för deras anfall mot Preussen. Under de första dagarne af Augusti uppsökte den franske ambassadören i Berlin, grefve Benedetti, grefve Bismarck och talade för första gången om en kompensation, hvilken i och för sig var obetydlig, enär den endast gick ut på en gränsreglering i Saurdistriktet: men Bismarck, som före kriget erbjudit längt mera, yttrade nu till Penedetti: Jag förstår mycket väl, att Frankrike önskar en kompensation. kEn sådan ersättning är nödvändig för Frankrike och likaså önsklig för Preussen. Jag vet ganska väl, att jag sjelf erbjudit kejsaren mera, än han nu begär; men hvad jag kunde erbjuda för tre månader sedan, står nu icke längre i min makt. Jag skulle icke blott sätta min egen ställning, utan tillochmed mitt hufvud och konungens af Preussen krona på spel. Dessa sista ord — som synas skäligen öfverdrifna — lära uttryckligen varit begagnade af grefve Bismark, likasom de lära finnas i den depesch, som Benedetti sände till kejsaren om sitt samtal med grefven. Kejsar Napoleon mottog underrättelsen härom i Vichy och sände genast befallning till Benedetti att oförtöfvadt afbryta hvarje ytterligare samtal i kompensationsfrågan. I det ögonblick, då tidningarne så vidt ech bredt talade om kompensationsfrågan, hade Benedetti redan förklarat för Bismarck, att den kunde anses såsom hade den aldrig förevarit. ENGLAND. I engelska underhuset förekom omsider den 26 Februari en diskussion angående regeringens reformförslag. Man hade med stor otålighet motsett ministörens yttranden i detta möte, och Disraeli framställde äfven i ett långt tal regeringens förslag till valrättens utvidgande, hvilken framställning likväl var temligen afvikande från de förra 13 resolutionerna. De nya valrättsbestämmelser, som regeringen nu rekommenderade till underhusets antagande, gingo ut på beviljande af rösträtt åt alla dem, som innehade akademisk grad eller en viss grad af på annat sätt erhållen bildning; än vidare skulle valrätt erkännas åt alla, som antingen under de sista åren hade haft en behållning i sparbankerna af 30 pd st., eller hade en förmögenhet af 50 pd st. eller betalade årligen 20 sh. i direkt skatt. Enligt Disraelis beräkning skulle valmännens antal komma att ökas med 400,000. Dessa reformförslag blefvo häftigt angripna, isynnerhet af Lowe och John Bright. Times säger att inrikesministern Walpole derefter iörklarade, att ,, ministeren skulle stå och falla med hvarje resolution, som den ansåge väsendtlig med afseende på trågans konstitutionella ordning:. Gladstone jemförde det nuvarande reformförslaget med det af honom sjelf och lord Neussel under förlidet års parlamentssession inlemnade, och kom till det resultat, att den utvidgning af rösträtten, som nu afsågs af Disraeli, endast var hälften så stor som den, hvilken whigministeren nu tillämnat. Till slut återtog Disraeli ordet för att förklara, det regeringen var villig att återtaga de särskilda delar som väckte alltför stort ; 1 ( j AÄA efter honom klättrade de öfriga, hvar och j