Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1867, sida 2

nische Zeitung yttrar följande: ,, Girardin undersöker, i ,, Libertå, innehållet af Rouhers ord: ,, Vi hafva gradvis för hvarje år fört landet allt längre framåt. Girardin förmenar detta påstående vara i hög grad oklokt och söker bevisa, att Frankrike icke för närvarande är starkare, än den dag, som föregick statsstrecket, men att landet dervid förlorat alla sina friheter. Det har visserligen förvärfvat sig tre nya departementer med 738,000 innevånare, men detta har kostat tusentals menniskolif och en half milliard franc; fördenskull har Frankrike måst medgifva Tysklands och Italiens enhet, hvarföre det nu är nödsakadt att reorganisera sin armå. IIlan framställer härefter förfrågan huruvida den mexikanska expeditionen varit till Frankrikes fördel; hvad Frankrike gjort för det arma Polen; hvilken fördel man dragit af Krimkriget och tyska kriget, till hvilket sistnämnda Girardin påstår Frankrike hafva uppeggat, och som icke ens haft till följd, att man kan räkna på en preussisk-italiensk-fransk allians. Hvilka reformer och välgerningar kejsardömet gifvit landet, säger sig Girardin icke kunna få reda på, trots ifrig efterforskan, och förmenar Rouher icke tala rätt allvarsamt, då han påstår, att statsstrecket bevarat Frankrike från anarki. I November 1851 hade ingen någon tanke på att prisgifva landet åt anarkien; detta visas tydligen deraf, att presidenten äf republiken erhållit makt nog, för att omkullstörta författningen; det var endast presidenten, som hotades af någon fara. Om presidenten velat försvara författningen, så skulle utan tvifvel ingen vågat angripa honom. Med eller utan revision af författningen var ingenting att frukta för densamma, likasom icke heller för republikens fortfarande, eller för frihetens och ordningens upprätthållande. Valen till nationalförsamlingen, äfvensom det presidentval, som skulle hafva försiggått i Maj 15532, skulle säkerligen blifvit lika lugnt, som då Louis Napoleon valdes under det stormiga året 1848, då pressens och föreningsrättens friheter voro alldeles obegränsade. Ingenstädes, i ingen stad eller by, skulle någonting hafva förefallit, som skadat den allmänna rösträtten. Iuru skall man således förstå hr Rouhers språk och det beröm, som han slösat på sig sjelf? Nej, det är icke sannt, att landet under hans händer årligen gått bättre öden til! mötes! Frankrike har icke blifvit mäktigare sedan Februari 1851! Och är landet friare? Så långt Girardin. Då man läser hans artikel, så måste man nästan tro, att man stode nära en ny revolution, samt att regeringen skulle tillgripa åldsåtgärder, för att plötsligen föra oss llbaka till den 1 December 1851. Man torde påminna sig, att ,Augsb. allg. Zeit. för längre tid sedan offentliggjorde en korrespondens från Briissel om de franska kompensationsanspråk, som varit framställda till Preussen, och det väckte stort uppseende, då man påstod, det kejsar Napoleon före kriget förliden sommar gjert anspråk på hela Rhein-Bayern och en del af Rhein-Hessen, samt dessutom enskilda distrikter af Rhein-Preussen. Denna apekryfiska och tendentiösa berättelse om innehållet af de hemliga underhandlingarne mellan Preussen och Frankrike gendrifves nu af en — som det vill synas — authentisk och i hvarje fall intressant framställning i ,Journal de Genåve. Skrifvelsen börjar med att framhålla, huru man tager felt, i fall man tror det kejsar Napoleon blifvit öfverlistad af grefve Bismarck eller tvärtom. ,Det är numera ingen hemlighet — säger den nämnde meddelaren — att grefve Bismarck under sin sednaste vistelse i Biarritz med största öppenhet meddelade kejsaren allt som han ämnade utföra i Tyskland. Då den preussiske statsmannen fullt insåg, att Frankrikes moraliska understöd skulle för honom vara af den största betydelse, samt att en så äregirig nation som den franska icke utan oro och sårad stolthet skulle finna sig uti Preussens maktutvidgning, väckte han, alldeles ouppmanad och af egen drift, den delikata kompensationsfrågan på tal. Men kejsaren mottog alla tillbud i detta afseende med stor tillbakadragenhet, visande endast ett lifligt intresse för en enda sak: venetiens förening med Italien. Denna oegennytta från kejsarens sida förekom Bismarck så ovanlig, det han ansåg sig böra göra nya steg för en öfverenskommelse med det franska kabinettet, innan han definitift öppnade kriget. Sjelf förhindrad att komma, sände han grefvo Goltz (i Februari) till kejsaren. För det fall, att kejsaren inginge på kompensationsförslaget, skulle man aftala de nödiga åtgärderna till planens sättande i verket, och