Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1867, sida 3

Blandade ämnen. Försvunnen månkrater. Den kejserliga akademiens i Wien sednaste berättelse innehåller utdrag ur en skrifvelse från direktorn för observatoriet i Athen J lius Schmidt till en af akademiens ledamöter professor Haidinger, hvari påpekas en försiggången förändring, den första med dullkomlig säkerhet iakttagna, på vår följeslagare månen. Det af prof. IIaidinger meddelade utdravet lyder: -En af månens kratrar finnes icke mera. Den 16 Oktober 1866 märkte hr direktor Julius Schmidt, att den isolerade kratern i östra delen af Mare Serenitatis, som på Mädlers karta bär namnet Linnt, icke längre var synlig såsom sådan. sicnom sedermera under Oktober, November och December månader gjorda iakttagelser har han funnit, att äfven under omständigheter, då eljest ifven små kratrar ovilkorl ille synas, någon sådan här ej står att upptäcka; utan visade sig mtingen blott ett hvitaktigt moln eller ock en helt zlatt yta (utan skuggning), under det att många indra små kratrar i grannskapet lätt urskiljas. Kratern Linnå. 5 å 6.000 fammnar bred och förr betydligt djup, har tjenat Lohrmann och Mädler som en fästepunkt af första ordningen vid deras nätningar. Hos Schröter förekommer han en gång och i den stora af Julius Schmidt sjelf tecknade och förvarade samlingen af studier öfver månytan iren 1811 och 1843 städse såsom krater. Denna nanuskriptsamling omfattar sedan 1840 95 hela aser i Hevels maner och mer än 1,200 handteckvingar, samtliga (på 5 när) ej publicerade. Han nade aftecknat faserna 1840 och 1842 i Eutin vid 2 omkring 15 gånger förstorande dollond, de öfiga eller efter 1542 med tillhjelp af större instrunent (refraktorer af 4 till 14 fots fokallängd) i lamburg. Bilk. Bonn, Berlin, Olmätz, Rom och Athen. Hr direktor Schmidt angifver troget alla edan 1788 i ämnet gjorda rön efter Schröters, -ohrmanns och Mädlers arbeten, hvartill han lägser sina många egna iakttagelser ända till den 15 Januari 1867. Det torde uu vara ett obestridligt aktum, att förändringar, och dessa icke blott skenbara utan verkliga, ännu försiggå på månens ita. I en benäget bifogad skrifvelse lemnar förttaren en kort öfversigt af de hypoteser, som i fnandlingen närmare utvecklas. Någon eruption af ånga eller aska är icke sanolik, emedan en ur kratern uppstigande rökpeare i sådant fall skulle ka skugga vid solens qpp-eller nedgång, hvilket dock aldrig är händelen. De borde äfven vara synliga vid månskifte, nen det är lika litet fallet. IIade kratern ned