Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 mars 1867, sida 1

ej balkongen, och knappt befann han sig under densamma, då en liten lucka öppnades, och i samma ögonblick tömdes en rödlackerad bleckkanna så lodrätt öfver honom, att knappt en enda vattendroppe af dess innehåll undgick honom. Högt jubel af ett par friska flickröster följde den lyckade öfversköljningen, medan Rafael, som ville skynda undan det farliga grannskapet, kom ur regnet till takrännan, eller rättare sagdt undan en takränna och under en annan. Midt emot, på andra sidan om gatan, väntade honom ett dylikt emottagande, ty de derstädes dolda damerna hade blott väntat på att få ett offer skickadt åt sin sida, och från tvenne håll träffades han nu af ymniga vattenflöden. — Garamba! ropade den unge mannen skrattande i det han skakade sig som en våt pudel, — nu har jag råkat vackert ut! Men vänta, mina damer, ni skall ej hafva gjort detta för intet, derom kan ni vara förvissade, och emedan ni nu filltygat mig på detta sätt, så skall jag äfven bevisa er att jag kan hämnas. — Ilar ni inte sagt mig, don Rafael, ropade Lydia skämtsamt från sitt fönster, — att det aldrig regnar i Lima? Ni tycks likväl hafva blitvit temligen fuktig i dag! — Vänta blott, sennorita, svarade Rafael och drog sig tillbaka från fönstret, — det skall ni få betala! Och så hastigt som möjligt skyndade han utför gatan för att skaffa sig ett äggförråd. Han hade plötsligt råkat i eld och lågor för striden. riDet dröjde icke länge förrän han återkom, och damerna funno här en farlig motståndare, ty Rafael var en verklig mästare i att kasta och förfelade aldrig sitt