Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1867, sida 3

Desså Cetter alv NU 101 Varv 11I dl 1103— sta rigt; men de äro icke ett enstaka exempel — ett ensamt stående undantagsfall. Tvärtom är det just af dylika små kroppar, bygda efter samma typ, som hela vår kropp är sammansatt. Föreställom oss ett manna-eller sagogryn med en liten kärne inuti, men mycket mindre, osynligt för vårt blotta öga och vi hafva straxt en föreställning om en cell. Af tegelsten och murbruk bygga vi hus, palatser och tempel i de mest växlande former — så är cellen den organiska verldens murtegel, l:. den är det enkla elementet i den konstrika byggnaden — de enklaste lefvandoJ. organisationsformerna. Man har kallat dem elementarorganismer. De bildas, fullgöra en tid sina förrättningar och upplö-Asas igen — och i deras ställe bildas nya, j alldeles såsom de lefvande varelserna 1. verallt i naturen. Den första organiska varelse på vår jord måste hafva varit en sådan cell — och det gifves ännu i dag växter och djur, som icke hunnit öfver detta trappsteg på utvecklingens skala. lt Men af denna enkla typ har naturen un-t der mångtusenårigt arbete utvecklat hela den rika mångfald af former, som smeka vårt öga och fylla oss med beundran och jt häpnad. Detta utvecklingsarbete försiggår I i smått inom hvarje organism, som föds; på jorden. Det gafs en tid, då hvar och i! en af oss, som här befinna oss, icke var! mer än en enda liten cell; ech denna cell n var moder åt de billionstal celler, hvarafu1 våra kroppar nu bestå. Enhvar af dessa l har nu sin plats att fylla, sin funktion! att utföra inom vår organisation, och det e helas lif och välfärd beror derpå, att hvarje! cell gör sin skyldighet. Vår kropp är-derför i viss mening att betrakta såsom ett samhälle af individer, liksom en bi-s kupa eller myrstack — bur främmande: denna föreställning än må låta. Det är nu blodcellernas speciela oche5 vigtiga uppgift att upptaga och kringbära i syrgasen. Det röda färgämnet, som de innehålla, har en starkare frändskap till 3 syret och absorberar detta ur luften i lun-1 gan för att sednare aflemna det ånyo åt organerna, sedan cellerna inkommit i den f lugnare flodströmmen i capillarkärlens f trånga farvatten. Blodcellerna jaga sä-e lunda omkring såsom brandraketer och f antända och underhålla elden öfverallt iY kroppens väfnader. Genom sitt oerhörda 31 antal och sitt ständiga kretslopp förhinc dra de att nägorstides uppstår syrebrist. Blodet innehäller sålunda äfvea i sig a sjelft vilkoren för den konstanta värmegrad, hvilken för vårt lif är nödvändig. Den nordasiatiska vildmarkens härdade son, som med öppen barm kastar sig på snödrifvan för att utan vidare omsvep 5 njuta en välgörande sömn och från detta 7 djerfva experimen. står upp frisk och sund, 5 den under eqvatorns sol svartbrände ne-In gern eller hyttearbetaren, som i sin glö-m dande ugn uthärdar en temperatur af öfi ver 1009 Celsii — alla dessa hafva en konf stant blodtemperaiur af omkring 379 Cels. 1 Man kunde förr icke förklara sig detta 4 faktum, man trodde att denna konstanta värmegrad var någonting i vår organism a ursprungligen innebeende — nu veta v., h att det är förbränningsvärme. Då den yttre temperaturen är högre äns vårt blod, så ökas afdunstningen från hu-d len och lungorna. Derigenom ej blott 2 svalkas blodet etter rent fysiologiska lasar, utan en skyddande atmosfer af vatten,, ingor bildas äfven omkring oss, som gör len yttre värmen oskadlig. I det bekanta q Leidenfrostsku försöket ser man, huru en iten vattendroppe just genom en sådan, udunstningsatmosser kan ligga oskadd pår iu hvitglödande metallplåt. Detta är hela remligheten i den konst. hvarmed eldkun-n sar förvåna sin publik. Detta är ock grun-lun len, hvarföre vissa hyttearbetare med bar !li vand kunna beröra smältande jern — och så pwarföre någon enda anklagad kunde blifva! å rikänd på den tid, då man måste bevisa sin oskuld genom att barfota vandra oskadd sfver glödande plogbillar. Är åter den yttre temperaturen lägre in vårt blod, hvilket är det vanligaste allet, så måste det bortstrålande värmet ersättas genom ökad förbränning. Derföre örtär också i allmänbet nordbon större Nantiteter brännbara, kolhaltiga ämnen, in sydlänningen, derför veta vi ock huru tt godt mål i vinterkylan värmer som en änlig eldbrand, om ej bättre. Under det ständiga ombyte af materie, warpå lifsyttringarnes möjlighet beror, I I IG 10 t d st 1 ger hos en fulkäxt och frisk kropp en ullständig jemnvigt i materie och krafter um, liksom folkmängden i en stor stad, ler de födas och dödas, de inoch utaandrades antal eqvivalera hvarandra. En ubbning i denna jemnvigt leder till sjuklom och död. Vår kropp måste oupphörligen ur naurens stora förråder låna de krafter, hvarned den underhåller lifsprocessen och lika )upphörligt åt densamma ätergifva hvad len förbrukat. Endast så går allt sin emna gång. Men vi få ej dölja för oss, att de få l:ä xempel, hvarmed jag nu helt knapphänligt sökt antyda den fysiologiska forskvingens riktning, dess bemödande att på ysiko-kemiskt säct förklara det organiska: ifvets yttringar, endast referera sig till len fullväxta organismen — fullväxt djur mer menniska. Endast den fullväxta orzanismen förhåller sig såsom en eldad ingmaskin. Men hos de organiska varelL : rv 1—