Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1867, sida 3

12—— — ——— ns—— Nutidens fysiologi. (Forts. från gärdagsnumret.) Men det är ej nog, att denna förbränningsprocess, hvars båda ändpunkter i respirationsprocessen löpa tillsammans, försiggår blott i lungans fina kärl, ehuru den yta, som blodet här utbreder åt luften, till följe af lungans bygnad är långt större än man kanske föreställer sig. Vår kropp brinner icke såsom ett antändt ljus från ofvan och till nedan, blodet icke, såsom antänd spiritus eller olja, blott på ytan. Den långsamma elden måste spridas till alla de minsta delarne af vår kropp. Hvarje organ, hvarje liten cell, hvaraf vår kropp är bygd, måste andas för att kunna leiva, brinna med långsam eld. för detta ändamål är det nödvändigt att blodet ständigt är i rörelse, att det löper från lungan till alla kroppens delar, samt tillbaka till lungan igen. Detta kretslopp har i mer än tvenne sekler varit oss bekant. Vi må dock ej föreställa oss blodet i den mening lefvande, att det af sig sjelft löper omkring och förrättar sina vigtiga funktioner. Tvärtom erhåller det sina rörelsckrafter utifrån, genom muskelarbete, genom hjertats ständiga verksamhet. Cirkulationsapparaten är ingenting annat än en efter fysikaliska lagar bygd pumpinrättning med sina klaffar och ventiler och sitt rörsystem, som likt en vattenledning breder ut sitt nät öfver hela erganismen. Inom detta nät pumpas blodet i en ständig ström. Hjertat är den ständigt arbetande pumpen, ett stycke kött, såsom vi redan veta af Shakespeares köpmannen i Venedig, men med en sinnrikt inrättadt mekanik. Kärlen äro blott ledningsech aftappnings-rör. Om vi tänka oss tvenne caprifolii-stånd, sem uppräxte ur samma rot, skjuta upp på hvar sin sida om en båghvälfd spaliere och sammanväxta i toppen med sina finaste grenar, så hafva vi en aflägsen föreställning om kärlens anatomiska anordning. Genom den ena stammen, som föreställer pulsådrorna eller artererna, strömmar nu det i lungan uppfriskade ljusröda, arteriella blodet in i allt finare grenar. De finaste bilda ett nät, som vi ej längre kunna se med vårt blotta öga. Dessa kalla vi hårrörskärlen eller capillärkärlen, de genomdraga alla väfnader och det är här som blodet genom diffusion aflemnar sina närande beståndsdelar åt väfnaderna och sjelft från dem upptager de förbrukade. Det från capillärkärlen genom den andra hufvudstammen till hjertat återvändande blodet är således af en mindre duglig beskaffenhet, det är mörkare — kolsyrerikare, syrefattigare. Det kallas venöst blod och kärlen, som förer detsamma, blodådror eller vener. Den röda färgen, som i olika nyanser utmärker vårt blod, härrör icke från blodets flytande beståndsdel — från blodvätskan, utan från de små endast med mikroskopets tillhjelp synliga, fasta kroppar, som simma deruti och som vi kalla blodceller eller blodkroppar. Då vi se en menniska rodna, så veta vi att denna