Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1867, sida 2

högt skratt, då han kastade den första blicken på sin väns jemmerliga figur. Men den unge gästens förbluffade ansigte hejdade hastigt hans munterhet. Mulatten såg föröfrigt ut som medförde han en hjobspost, och likväl var det ej något annat än att den arme syndaren ej visste hvad han skulle säga om sennor Corona, hvars bevakning blifvit honom anförtrodd. . — Har någonting händt? utbrast Franco, sedan han hade öfvervunnit det första komiska intrycket af denna uppenbarelse. — Händt — hvad? frågade mulatten bestört. — Jag vet ej af någonting! Santa Maria hvad ni skrämde mig! — Men hvarför har ni då en så Guds jemmerlig min! Ni ser ut som medförde ni en dödsnotis. Mulatten log förlägen och sade: — Nej, ers excellens, så illa är det inte. Egentligen medför jag ej någon underrättelse alls. — Men hur ser ni ut? frågade Franco, — det gröna vattnet dryper ju alltjemt af er. — Ja, sade Mestozzi, — gå ni genom staden i dag, ers excellens, och se om ni kommer fram torr. Det finns intet hus der icke minst ett par ämbar vatten stå fönstret, och man kan tacka Gud em man endast får vattnet på nacken. Jag har i dag fått en stor bleckpanna på hufvudet, så att jag nästan segnade ned och under ett par minuter inte visste hvar jag pefann mig. — Och hvad bringar ni åt mig? — Bringar, excellens? sade Mestozzi, som ej erinrade sig någonsin hafva bragt, xpresidenten någonting annat än sitt eget