Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1867, sida 3

VT, 10KC IIUAIIA Sbreck. JOMUANMCLS Mllke,.hvilken betraktas såsom den nyare fysiologiens fader, visade just, genom att utdraga och geromföra de yttersta konseqvenserna af denna åsigt, dess ohållbarhet Om vi skulle fråga någon: hvem ha väft tyget i din klädning. eller hvem har sytt den? så vore det onekligen ganska beqvämt att derpå gifva till svar: det förra har väfkraften och det sednare sykrasten gjort. Men en annan sak blifver den, om den vetgirige frågaren känner sig tillfredsställd med svaret. Kanske hade han beldre önskat en, om också aldrig så enkel, men dock begriplig framställning af de många olika delar, hvaraf en väfstol eller en symaskin bestå, och det sätt hvarpå de med hvarandra samverka till det betraktade resultatet. På samma sätt är det med lifskraften; beqvämt är detta slagord att tysta den frågvise med, men den forskande menniskoanden nöjer sig ej med att blifva så snöpligen afvisad. Det är klart att hvarje lifsyttring, hvarje process inom en lefvande sorganism blott är en följd af en hel mängd I samverkande orsaker. Hvarje fysiologiskt I problem har också en fysikaliskt-kemisk fråga att besvara. s Härmed har jag i sjelfva verket redan angifvit den nyare fysiologiens ståndpunkt soch riktning. Fysiologien har nämligen sunder sin sträfvan att förklara den organiska verlden ställt sig på de exakta naturvetenskapernas säkra basis och börjat utveckla sig efter deras mönster och i deras anda. Hon har sökt att på den orsganiska, den lefvande naturen öfverföra soch tillämpa de principer, som befunnits I gällande för den oorganiska verlden. Fysiken och kemien hafva lärt oss att allt hvad som hörer till den oorganiska seller så kallade döda naturen kan hänföras under tvänne begrepp — materie och kraft. Öförstörbar, oförytterlig är nu summan af all den i universum befintliga materien — vi må bränna våra hus och sänka våra sskepp, vi må anställa förödelser i den yttre nataren hur vi behaga. Vi förändra dermed blott materiens form eller plats, liksom då vi slå sönder ett glas bitarne dock finnas qvar, eller spela bort våra penningar och en annan vinner dem. För oss sjelfva kan detta blifva en förlust; men vi kunna dermed likväl ej förstöra ett enda gran materie för det hela — summan förblifver oföränderligen densamma som den en gång af begynnelsen är gifven, så länge ett universum för vår naturbetraktelsc existerar. Likaledes oförstörbar och oförytterlig är summan af all kraft i universum — den är ett en gång för alla gifvet rörelsekapital, som vi visserligen kunna för våra mångartade behef använda eller förslösa, men som för det stora hela hvarken kan! växa ej heller förminskas. Man må likväl icke tänka sig dessa båda såsom tvänne från hvarandra skiljda ting, som existera hvar för sig och på hvar sitt håll; eller, såsom Moleschött ut; trycker sig, man får ej tänka sig krafterna såsom ett par hästar, hvilka efter behof och efter behag kunna spännas för och från materien. Tvärtom är kraften oskiljbart bunden vid materiens minsta delar. Materie och kraft äro såsom Castor och Pellux eller såsom de siamesiska tvillingarne — den ene finnes icke till utom den andre. Det gifves ingen abstrakt materie. Hittills har kemien funnit några och sextio enkla ämnen eller elementer. Om denna summa i sjelfva verket är för liten eller för stor, kan endast en framtida forskning afgöra. Dessa grundämnen kunna emellertid icke vidare förändras — de kunna väl med hvarandra ingå otaliga föreningar — men deras qvaliteter äro dock oföränderliga, oförytterliga. Kortast och bäst kunna vi göra oss detta lefvande genom ett exempel och ett förut användt uttryck. ,Jernet, jernmolekulen förblifver densamma, vare sig att den i malmådern ligger gömd i jorden, i meteorstenen genomilar den ändlösa rymden, i lokomotivhjulet smattrar fram öfver skenorna eller i blodcellen kretsar genom skaldens hjerna. Annorlunda är förhållandet med krafterna, de må nu uppträda såsom rörelse i vanlig mekanisk mening, såsom värme, ljus, ljud, elektricitet, magnetism. Dessa öfvergå under sin verksamhet oupphörligen i hvarandra och kunna sålunda betraktas såsom egentligen blott olika former eller yttringar af en och samma grundkraft. Denna deras öfvergång i hvarandra — denna krafternas ständiga kretsgång i naturen innehåller nyckeln till förklaringen af alla naturprocesser. Det är från dessa med aforistisk korthet antydda principer, som fysielogien måste utgå vid sitt försök att utforska den organiska verlden. Då nu ingen ny materie och inga nya krafter vidare kunna skapas af intet, så måste den organiska verlden för sina brokiga former och sitt rörliga lif hemta materialet ur naturens allmänna förråder. Den nyare fysiologien har derför utgått från den förmodan, att inom de lefvande organismerna samma krafter måste verka och efter samma lagar som inom den oorganiska Den har sålunda -: — anar ov ovat till sin uppgift oc Ö ut ska utforska och förklara