lar, med största ifver ut i skogen, dit der han vet. tt möjligen någon så kallad ,kull finnes. Har han då en god hund, så är det omöjligt för en jädereller orrhöna att komma undan, att icke qunden snart nog finner henne. Har bon då unsar — hvilket nästan är vanligt -— gör skytten sig genast en koja, kopplar sin hund och börjar locka, på så sätt att han efterhärmar ungarnes skrik. Kan han detta skickligt, så kommer honan genast, då hon naturligtvis blir ett rof för jägarens förräderi. Sedan honan blifvit skjuten, börjas samma musik från skyttens sida, och följden blir, att den ena ungen efter den andra blir skjuten, så länge en enda finues qvar i kullen. Dessa manövrer fortsattas sedan dagligen till långt fram i Sept. månad, då ungarne börja blifva så gamla att de ej gerna lyda lock. Ar det nu en säker skytt, som väl och öfvadt kan locka, åtföljd af en eller två goda hundar, så kan man göra sig en föreställning om till hvilket resultat dessa jagter leda. Alla gamla honor blifva bortskjutna, så att inga andra äro qvar, än de som möjligen varit på sådana trakter, der man ej tänkt sig finna någon. Följden af denna jagt blir — om den får fortsara ohejdadt — att femtio år härefter finnes icke en enda tjäder, orre eller hjerpe på de trakter, der för femtio år tillbaka fanns sådan fogel i tusental; och jag frågar eder, mina ärade läsare och jagtvänner: Har jag lemnat ett tillfredsställande och sanningsenligt Svar? Det gifves visserligen förståndiga jägare, som idka deuna jagt, fast ej till så stor skada som den ofvannämnda. En sådan jägare skjuter ej bort mera utaf en kull, än gamla honan och blott en och annan hanne af ungarne, men de unga honorna låter han vara till ett annat år. Följden blir den att han andra året kan på samma ställe skjuta dubbelt fler, utan synnerlig skada. Deremot en oförståndig skytt — hvilket vanligen de så kallade tjufskyttarne äro — skjuter vanligtvis bort hela kullen, hvarföre han andra året, om han går på samma ställe och söker, der ej finner en enda. Hvad som är att göra för denna sak öfvorlemnar jag till dem, som makten hafva. Jag vill endast upplysa hvad jag iakttagit; men önskligt vore om något kunde göras härför. Om denna jagt blefve hämmad på så sätt, att dessa fogelarter blefve ytterligare fridlysta, åtminstone hela Augusti månad, vore det rättaste, ty efter några år skulle man, i anseende till fogelns mängd, kunna skjuta dubbelt mer på den för jagt tillåtna tiden af året, för så väl ståndskall som flygt, än man nu får för lock, och fogeln skulle i förra fallet fortfarande förökas, då han i sednare fallet årligen förminskas och slutligen blir alldeles utrotad — så tror åtminstone En Jägare.