Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 februari 1867, sida 1

icke har särskildt tränmanskap, utan låter sli hela parken fortskassas af artillerister. ti Med det effektiva manskap, som nu finnes ri vid fältbatterierna, kan, om rekryterna qvarlemnas i depoterna, icke stort mera sal a 8 batterier fullständigt uppsättas på es fältfot. d: 2. Indelt kavalleri i sin nuvarande såstyrka 3,770 man befäl, civile tjenstemän, fa spel och effektivt manskap. ju 3. Indelt infanteri: cirka 1,890 office-tj rare och underofficerare; cirka 230 civile Dtjenstemän; manskap, uppbringadt till sin h ursprungliga styrka, 23,186 man; spel b 1,973 man; inalles 26,259. Härtill skullesg komma några hundra nya officerare och Ip en förstärkning i gemenskapen af ett par if.: tusen man från bätsmanshället. Vi an-o taga det hela skulle komma att utgöra d cirka 2,500 befälspersoner och civile sjen-s. stemän, med inbegrepp af befilet vid sot-t gardesregementerna, lifbeväringen, Vester-d b 7 norrlands och Ilallands beräringsbataljoner samt 26,000 man spel och gemenskap. Alltså en totalstyrka af 28,500 man. 8. Vi få erkänna, att vi uti vår senastes uppsats rörande friherre Raabs motion k gjort oss skyldige till det misstaget, att i uppskatta indelta infanteriets föreslagna in plisvande styrka till blott 23,000 man. Det rubbar dock alls icke i hufvudsaken sr våra resonnemanger. 8 5. Sju årsklasser beväring af 1 10,00l man, deraf de 2 yngsta öfvas årligen, men v de 5 öfriga alls icke bafva någon vidare öfning. 6. Såsom önskningsmål: Ingeniörtruppernas förstärkning, en ordnad intendentur och tross, en bättre organisation af helsooch sjukvården i fält. I brist på tillgångar, då allt hvad som kan skrapas ihop tages i anspråk för andra ändamål, lär det också få stanna vid de fromma önskningarne, huru befogade och väl motiverade dessa ock kunna vara. Hvad är nu skillnaden emellan hvad vi hafva och hvad genomförandet af friherre Raabs allmänna grunder skulle förskaffa oss? Hvad skulle med andra ord vårt försvarsväsende vinna derpå, att friherre Raabs motion blefve antagen? Så här låter svaret på dessa frågor: Först och främst ett dubbelt så starkt fältartilleri som vi för det närvarande ega. För det andra en förstärkning af infanteriet, hvilken, då fotgardesregementerna reduceras, likväl inskränker sig till 2 å 3,000 man. Detta skulle vara den egentliga reella vinsten, ty den förlängda öfningen för beväringen äfvensom beväringsskyldighetens utsträckning är ej att anse som någon egentlig vinst. De 20 dagarnes erercis, hvilken utgör ett plus, kostar mera än den är värd under de vilkor här äro i fråga. Då skulle dessa 20 dagars öfningar, fördelade på 2 år, göra ojemnförligt mera nytta. Det är likgiltigt, om beväringspligten räcker 5 eller 7 år, när beväringen i båda sallen blott de begge första ären samlas under sanorna. De begge älsta klasserna, som i flera är saknat alla öfningar, äro knappast att räkna för någonting. Stora vackra principer blifva dock erkända. Det är dock alltid en vinst, för hvilken vi äfven redan hafva gjort motionären rättvisa. Vi få dock, på sätt det lifrågasättes att tillämpa dessa principer, ingen reel fördel, af dem för det närvarande. Men vi hade så nära förglömt sjelfva kärnpunkten. Den ligger ju deri, att vi si stället för en indelt armå af handfasta sJjordtorpare-soldater erhålla en armö af idel underbefälsämnen, den enda i sitt slag si hela verlden. Till vår indelta armå sinnas motsvarigheter i Ryssland (militärolonierna) och i Österrike (gränsregeLI menterna), men en armt, der hela gemenskapen skall utbildas till underofficerare och korporaler, finnes icke på hela jordens ring. ; Icke staten, utan jerdbrukaren, cller såsom nu lär föreslagits kommunerna, hviltlket icke mycket förbättrar saken, skola anskaffa dessa underofficersoch korporalsaspiranter. Kunde man förespegla några reela fördelar, som lockade till inträde -s tjensten, såsom hög sold, snar befordran tle. s. v. skulle det blifva lätt nog att få r folk och alltså äfven blifva tillfälle till nåa gorlunda urval. Hvad får man väl nu att bjuda på? Hög sold? Ingalunda Snar befordran? Ännu mindre. Lönen skulle, enligt all sannolikhet, blifva lägre och icke högre. Löningssättet kan nemligen icke a förändras, med mindre än att jordbrukaren derpå blir vinnande. Och hvem blir oså den förlorande utan soldaten? Det är möjligen meningen, att kommunerna eller staten skall gilva honom ersättning för hvad han förlorar. I båda fallen blir säm I kert ersättningen klen, och soldatens ställla ning prekär och osäker, i det han, de tider 2lhan icke ligger i garnison, blir beroende lat tillfälligt arbete, under det ban nu har en ta temligen säker, om ock torftig bergning e-som jordtorpare. Nägra utsigter till bei fordran förefinnas icke för honom i högre g. grad, än hvad nu är förhållandet. Har vil erhåller en utbildning, som qvalificerai sl honom till korporal och underofficer, mer n-får vänta på denna befordran — tills kri, inträffar. Det kan vara ganska vådlig 2 2 1 arnC hala Hemenska Na DD — RH O: — — — rn ee p