Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1867, sida 3

10) öÖfverallt der soldatgymnastik utöfvas b den s. k. liniegymnastiken eller fristående rörel ser förekomma endast helt kort och såsom inled: ning till den praktiska gymnastiken eller den met redskap. Genom denna förändring blifver gym nastiken ctt nöje för soldaten och ej en tråkig lexa eller börda som den hittills varit genom oförståndig och liknöjd tillämpning. Med fullgörande af ofvanstående vilkor är soldatbildningen väl icke uppnådd, men en säker grund för soldatens daning torde dock derigenom vara lagd och hans vidare evertuering skall då lättare vinnas, isynnerhet om hans lärare, officerarne, derunder lifligt besinna hurn storartadt deras kall är; ty om de rätt uppfattat detsamma hafva de ju icke blott att befalla öfver 40,000 at fäderneslandets kraftigaste män, utan framföralt att fostra deras karakter till svensk-manna tro och heder, till mod och kraft. Deras uppgift är att vårda det med så mycket blod förvärfvade yktet om svensk tapperhet och underhålla svensk krigaranda. På officerarne hvilar alltså ett stort ansvar. De böra derföre icke glömma att de hafra samma ursprung som soldaten och att han har samma ädla värf som de sjelfva. De böra ej betrakta soldaten som en blänkande slaf, öfver hvilken de äro satte att herrska. De böra betrakta honom såsom sin arm, hvilken icke lyder för det att deras hjerna befaller, utan för det att de båda äro så innerligt förenade och tillhöra samma organism. Ofticerarna böra allså betrakta soldaten som en del af sig sjelfva, som en bror, hvilken ännu ej hunnit upp dem uti vetande, men som just derföre så gerna vill tro på dem och till dem se upp med innerlig tillgifvenhet. Ofcerarna skola blotta sitt hjerta för soldaten och han skall tillhöra dem med hela sin själ. De skola aldrig låta honom känna den gräns, som krigslagen uppdragit dem emellan, annorlunda än genom intelligensens och humanitetens verkningar. De skola aldrig visa honom hån för hans råhet, hans grofhet, hans dumhet, men väl visa honom sättet huru han småningom kan frigöra sig för denna andens rimfrost, som nog skall smälta i närheten af deras lifvande värme. Vi hafva här till sist talat om krigarens anda. ättare är det att dana, att bilda hans kroppsliga väsende och härtill är gymnastiken, såsom ofvan är visadt, det förnämsta medlet; men andlig och kroppslig uppfostran gå så inuti hvarandra, att ofsicerarne, om de äro vaksamma och påpassliga, under sjelfva daningen af soldatens kroppsliga menniska lätteligen kunna inblåsa och ingjuta den anda, som der skall bo, och på detta sättet komma svenska armåen att ännu länge förblifva hvad den varit — värdiga afkomlingar till Carl X:des och XII:s hjeltar. A. B. Santesson.