Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 februari 1867, sida 1

ven i kanaljen, räffade honom. men han skulle sätta så snart han återigen Det var en så vanlig sak att afmönstrade sjömän svära öfver sina kaptener och bakom deras rygg hota dem med döden, att Rafael icke fästade någon vidare vigt dervid. Värden bakom disken tycktes äfven vara mätt på detta prat, ty utan att ens betrakta karlen, sade han, medan han trummade med fingrarne mot disken: — Nå ja, Felipe, den der historien har jag ju hört hundra gånger; drick din cognac och lemna mig i fred. — Du stör mina gäster. — Hallo, sennor, utbrast karlen förargad, — stör jag gästerna, ja så! Och är jag inte sjelf en gäst kanske? Betalar jag inte kontant min förtäring, och har jag en enda gång ännu bedt er om kredit? Italienaren bakom disken, en fet maklig man med ett hyggligt utseende, skakade långsamt på hufvudet, Han ville gerna blifva karlen qvitt, men han ville ej heller säga någonting vidare för att icke ännu mera reta den druckne. Med en sådan menniska var det alltid bäst att undvika en tvist, ty man hade endast olägenhet deraf. Men matrosen hade ännu icke lugnat sig, ty han kände sig sårad till sin ära och mumlade för sig att ,,han sjelf var gäst och ,att han frågade fan efter om han störde, till dess hans förvirrade tankar åter riktades på den lidna oförrätten, och han började ännu en gång omständligt berätta huruledes kaptenen hade bedragit honom. Värden tog ingen vidare notis om honom utan lät honom prata, antecknade de varor som reqvirerades och hvilka