Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1867, sida 2

varas derifrån. Sedan kejsaren först låtit folket sjelft grunda statens makt, har han nu genom ett ädelt och sjelfvilligt initiativ visat, att han vill använda den makt, som folket gifvit honom, för att utvidga friheten. I fall man skulle draga någon slutsats utaf förloppet af förhandlingarne i lagstiftande församlingen den 15 dennes, så synes dess förestående session blifva stormig nog. Det tilldrog sig nemligen der en temligen häftig scen, och hvad som aldrig händt förr: presidenten blef med buller afbruten i det tal, med hvilket han öppnade sessionen. Orostöraren var den gamle, ehuru ännu alltid ungdomlige, GlaisBizoin. Waleroski talade om ersättandet af adressen, då den nyssnämnde föll honom i talet. , Man hade icke bort undertrycka adressen (buller. — ,, Afbryt honom icke!). Waleibski: Man kan icke underlåta att erkänna, att adressdebatten, som nästan alltid förnyades vid diskussionen öfver budgeten, var utan särdeles nytta och förorsakade stor tidsförlust. Glais-Bizoin: Adressens afskaffande är en kränkning af församlingens värdighet. Talrika röster: Afbryt honom icke! afbryt honom icke! Några röster: Till ordningen! Belmontel: Ni har icke rättighet att afbryta. Vicomt Clany: Vänta, der är en tribun; ni kan uppstiga på den. Glais-Bisoin: Det är icke desto mindre sannt, att adressens afskaffande är en kränkning af lagstiftande församlingens värdighet (nytt buller.) Walewski: Herr Glais-Bizoin, det är alldeles för tidigt att börja Edert system att afbryta. Låt mig fortsätta! Waletoski yttrade nu, att man kan mycket bättre öfverlägga öfver de stora frågorna efter det nya systemet, hvilket föranlät Glais-Bizein att yttra: , Nous verrons cela. För öfrigt lärer oppositionen hafva varit fullkomligt enig med GlaisBieoin, och om han icke genast hade sallit presidenten i talet, så skulle någon annan ha gjort detsamma, emedan man genast genom ,Moniteur ville låta konstatera, att man icke gillade det godtyckliga undertryckandet af adressen. ENGLAND. Den första gnistan, som upptände de lätt antändbara iriska sinnena under de sednaste feniska oroligheterna, synes hafva varit arresteringen af en kapten Moriarty, f. d. amerikansk och numera högre fenisk officer. Polisen hade erfarit, att denne ville besöka en mängd kända feniska höfdingar i trakten och tillställa dem depescher från grefskapets , militäriska centrum, general O Connor. Den 12 dennes arresterades Moriarty och tvenne andra fenier i Killarney, och dessa fördes under en stark eskort till Tralee. Man anträffade emellertid hos de arresterade de depescher, som efterforskades, och då man af dem drog den ganska riktiga slutsatsen, att fenierna nu hade för afsigt att störa lugnet, så afsändes en beriden poliskonstapel från Killarney till Killorglin, och derifrån till Cahirciveen (icke långt från Valentia), för att uppmana dervarande myndigheter att vara på sin vakt. Innan poliskonstapeln hunnit till sistnämnde ställe, öfverfölls han afen skara fenier. Han gaf sin häst sporrarne, för att påskynda ridten, men ett skott träffade honom, som hade till följd, att han störtade från hästen, samt att de skrifvelser, som han medförde, fråntogos honom. Samma natt marscherade en trupp fenier, beväpnad dels med gevär och dels med lansar, från trakten kring Cahirciveen till Killarney, på sitt tåg nedrifvande telegrafstolpar och afskärande telegraftrådarne. På vägen öfverföllo de den vid Kells stationerade polisstyrkan, som beröfvades sina vapen och sin ammunition. En nära belägen station för kustbevakningen plundrades äfven. Här ändrade de riktning och inslogo en omväg, för att upphinna Kenmare-distriktet. Redan dagen derefter inryckte i Killarney trupper, som ankommit från Cork och Fermoy, och samtidigt härmed landsatte krigsskeppet Gladiator en trupp marinsoldater, som förföljde insurgenterna. Troligen kom sig derifrån de sistnämndes förändrade marschriktning. Fenierna synas dessutom blifvit öfverraskade deraf, att ingen allmän uppresning följde, och de drogo sig derföre åt bergen, förföljda af trupper från alla håll. Lugnet säges vara äterstäldt, men icke destomindre afgå krigsskepp och trupptransporter fortfarande till Irland. Men om äfven det icke lyekats eller skall lyckas det feniska brödraskapet att sätta sin fäderneö i brand från den ena ändan till den andra, och ännu mindre att få den iriska re