Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1867, sida 2

sidig hjelp, o. s. v.; men ända hitintills hafva vi aldrig hört, att man sökt en sådan grund uti en bekännelseskrift, som några tyska prestmän för trehundra år sedan författade för att rättfärdiga sitt affall från den då såsom allena saliggörande ansedda romersk-katolska läran. Skulle svenska staten, i olikhet med alla andra, för sin tillvaro vara beroende af denna bekännelseskrift, såsom en byggnad är beroende af den grund, hrarpå den hvilar, så vore han i sanning beklagansvärd, och man måste då hysa de största farhågor för hans instörtande. Den ärade talare, som framkom med det ifrågavarande påståendet, menade väl dock icke alldeles så precist hvad han yttrade; det var förmodligen endast hans afsigt ati säga, hvad enhvar vet, att i Sverge existerar en luthersk statskyrka, och att, hvad mången på goda skäl betriflar, svenska statens väl fordrar, att denna statskyrka upprätthålles med alla sina privilegier, skulle äfven dessa privilegier lända enskilda personer till förfång och hindra staten att lösa sin främsta uppgift: rättvisans förverkligande. En tänkare har yttrat, att samhällets trenne skyddsyakter, på hvilkas tillvaro och lifskraft samhällets egen tillvaro och lifskraft bero, äro rättfärdighet hos folket, rättfärdighet uti institutionerna och rättfärdighet hos embetsmännen. Är detta yttrande riktigt och gäller det i sådant fall äfven för Sverge — och vi veta icke, hvarför något undantag i det hänseendet skulle göras, äfven om det lände vår statskyrka till båtnad —— så torde det vara, minst sagdt, tvifvelaktigt, att staten drager fördel och vinner styrka af en institution, som ej kan existera, utan att nationens rättsmedvetande kränkes genom obilliga lagar, som göra goda medborgare, endast för den trohet de hysa mot sitt eget samvete och sin religiösa tro, till ett slags samhällets heloter, ovärdiga att fungera på platser, till hvilkas beklädande deras anlag och insigter annars skulle berättiga dem. Erfarenheten från alla kulturländer gifver vid handen, att i samma mån som staterna utvecklat sig till rättsstater, hafva de äfven måst alltmer lossa på de uteslutande privilegier, hvarmed den ena eller andra bekännelsen varit af dem omhuldad, och att såväl stat som kyrka.derutaf haft nytta. Äfven der, såsom i England, en statskyrka ännu existerar, utan att längre lägga band på bekännelsefriheten, visar sig dess blotta existens såsom privilegierad institution vara en outtömlig källa till svårigheter för en sund lagstiftning, till vanmakt för kyrkan sjelf), och till missbelätenhet hos en stor del af folket. Men ingenstädes har man vunnit. den erfarenhet, att statskyrkliga institutioner underlättat statens nppgift att förverkliga rättvisan och utveckla en idel humanitet. De länder, der statens angelägenheter ännu äro mest sammanrörda med en viss konfessionskyrkas, äro påfvestaten och Spanien, och dessa stater erbjuda just intet uppbyggligt skådespel för betraktaren. Samme talare, som i augsburgiska bekännelsen såg svenska statens grundval, begagnade äfven ett annat argument, som skenbarligen har något mer styrka, då han yttrade: Staten har rätt att af sina embetsmän fordra en garanti för att deras religiösa öfvertygelse är god, och om så är, är klart, att den garanti, som ligger deri, att embetsmännen bekänna statsreligionen, är den bästa säkerhet för deras medverkan till uppnående af statens ändamål. Anser då hr biskopen verkligen, att staten är den kompetentaste domaren öfver olika troslärors relativa godhet? Ar staten den religionsfilosof, som i sista hand asgör hvilket af de många religionssystemer, som förefinnas, kommer den eviga sanningen närmast? Vi skulle tro, att hr biskopen sjelf vid närmare eftersinnande och i sitt eget intresse tvekar att besvara den frågan med ja. Men om .staten icke är den theoretiker, som afgör sådane spörsmål, månne han då åtminstone besitter den praktiska förmåga, som är de enskilde dödlige förnekad, att pröfva den religiösa öfvertygelsens godhet i subjektiv mening: dess uppriktighet, värma, fas het, dess kraft att alstra goda frukter för lifvet? Äfven i det hänseendet torde staten icke vara den kompetente domaren. All garanti, som han af sina tjenare förnuftigtvis kan fordra, äro en oförvitlig ) Exempel på sådane obehag erbjuda de processer, som uppstodo med anledning ar författarnes till ,,Essays and Revievsoch biskop Colensos kritiska arbeten. På grund af sin förbindelse med staten var statskyrkan vanmäktig mot dessa s. k. irrlärare inom hennes evet sköte, och det blef en komitö af ,,verldsliga jurister förbehållet att utstaka gränsorna för hvad som i kyrkaus ögon skulle vara renlärigt eller irrlärigt. Dessa gränser utstakades också på det sätt, att en fri vetenskaplig verksamhet numera är möjlig för statskyrkans prestmän, utan att denna kan skilja dem från deras platser. -tt 7Dt