Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1867, sida 2

— Var god och lemna detta kort till hans excellens och säg honom att den, hvars namn står derpå, har väntat en hel timma i försalen. Ilar ni förstått mig? — Det går verkligen inte an, min värdaste sennor, sade Morales med den yttersta artighet, då lakejen tvekade att emottaga kortet. — Ni vill väl icke direkt motsätta er hans excellens befallning. Och hvad fördel har ni deraf? Ni blir i alla fall icke emottagen och kommer i disgrace hos hans excellens, som ej kan tåla att blifva tvungen till något. — Vill ni bära fram mitt kort? frågade Rafael, som knappt förmådde bibehålla sitt lugn gent emot denna svekfulla artighet, — eller skall jag göra det sjelf? Men i så fall, sennor Morales, ger jag er mitt hedersord att jag genast omtalar för hans excellens huru jag förgäfves bedt er anmäla mig hos honom, och att jag måste antaga att ni måtte hafva något särskildt intresse vid att förhindra ett sammanträffande mellan presidenten och mig. Kanske ni möjligen är intressent i Kulihandeln! Morales bet sig i läppen; men den unge mannen såg så förtvifladt bestämd ut, att man kunde tilltro honom att tilltvinga sig inträde, och i betraktande af Castillas besynnerliga karakter kunde man ej förutse, om han skulle upptaga det väl eller lla. Genom att helt enkelt bära in kortet, återstod den möjligheten att Castilla, sysselsatt med sina papper, helt kort skulle förvägra audiensen. Dessa tankar flögo blixtsnabbt genom ninisterns hjerna, och han gjorde nu ett ecken ät lakejen att denne skulle emotaga och bära in kortet; men tillika gaf nan honom, obemärkt af Rafael, en egen